" Att bli ett med allt ", ungefär så hade Lisa föreställt sig hopkoket av religiösa åsikter , när man skulle lämna det jordiska. Hon suckade en smula uppgivet när hon tänkte tillbaka på sina egna erfarenheter. Tillvaron efter döden verkade inte vara ett dugg bättre än bland de levandes skara. Småaktighet och lögner frodades i bästa välmåga och förlåtelse och överseende var något som det inte slösades med. Hon flöt stilla någonstans strax intill månen och såg ned på sin egen gamla planet. Den lyste på himlavalvet som en blå ädelsten mot svart sammet. Så oändligt vackert tänkte hon , samtidigt som hon förstod hur förgängligt livet där nere var. Ett liv som det skulle hållas möte om. Hon ville gråta men kunde inte. Catti ville också gråta och kunde. Det hat som hon hade sett hos Unni , både skrämde och förvånade henne. Unni , som dagen efteråt hade bett om ursäkt och skyllt på för många drinkar , låtsades nu som om ingenting hade hänt och var sitt vanliga jag. Catti misstänkte att det fanns mycket undanstoppat djupt under Unnis vackra yta , som bara väntade på rätt ögonblick att få smita ut. Likt en vulkan som letade efter den svagaste punkten för att kunna explodera ut i frihet. Men nu gällde det avsevärt större krafter. Elida såg eftertänksamt på sin Silas. Aldrig tidigare hade hon haft såna känslor för en världslig varelse. Kärlek hade hon förvisso läst om och sex var något som man blev påtvingad , men nu visste hon mer. Tack vare sin förmåga att läsa andras tankar , visste hon att Silas kände lika dant. Det var en främmande och underbar känsla. Och nu skulle allt detta kanske tas ifrån henne. En gång hade hon varit en själ som råkat få för mycket kraft , men det var för så länge sen Kanske...! Tid kändes oviktigt , framför allt nu när hon nästan var ett med universum. Hela universum var energi , som inte blev ren och total förrän den sammanfördes på rätt sätt. Elida var det rätta sättet. Rent teoretiskt behövde hon inte förhandla. Men hennes känslor var av praktisk natur och det visste Universums Makter. - Du tittar så konstigt , sa Silas och kände sig lite obehaglig till mods. - Du tänker väl inte förvandla mig till en illaluktande pöl? Hans oroliga min gjorde henne konstigt nog fnittrig och uppspelt. - Nej då , sa hon och log ömt mot honom. Men du har blivit en bricka i ett spel som du dessutom har anmält dig frivilligt till. - Visst sa Silas , men samtidigt har jag fått något som jag aldrig haft . eller ens har känt till. Din kärlek !! - Och räkna inte bort mig utan vidare. Även om deltagarna är tuffa och insatserna höga , så är jag en överlevare. - På tal om det , hur hade tänkt dig det hela? Går du bara dit och säger hej och hoppas på det bästa? - Elida mörknade vid hans ord men sa inget. - Du måste ha en plan , tjatade han vidare. - Eftersom jag är en del av insatsen borde jag ändå få veta nånting. Elida började skimra och den lilla stugan vibrerade lätt. - Lugn nu , jag kan väl få fråga utan att du ska gå i bitar. - Nej !! Elidas svar kom som ett piskrapp. Du kommer inte att få veta ett skvatt och det ska du vara glad för. - Och nu är det färdigpratat om detta. Ordföranden var klar med sina förberedelser. Jäntan måste neutraliseras eller helt försvinna. Det förra var fullt möjligt medan det senare skulle få oöverskådliga konsekvenser. Den där människovarelsen som hon var så svag för skulle bli hans möjlighet till kohandel. Det skulle gänget i rådet uppskatta och hans heder var räddad och i hamn. Pojken fick förvaras av utskottet och det skulle hålla jäntan lugn. Själv fick han lova , tja vadå. Så lite som möjligt naturligtvis. Men några krav fanns det säkert och behöll man bara sitt lugn så gick det nog att snacka bort det mesta. Han flinade självbelåtet och skickade ett kosmiskt klartecken till jorden , där det framgick att nu var det dags. Fortsättning följer...