Arne hörde röster. Röster som förde ett mumlande samtal och gav honom känslan av att vara på ett ganska stort avstånd. Det hela kändes en aning diffust och han skickade ut sitt medvetande på upptäcktsfärd och bad om en lägesrapport. Svaren kom som i gammal telegramform. Stötvis och kortfattat: Liggande , stop - Säng , stop - kontakt med samtliga organ , stop - Smärta i nacke och huvud , stop - Dofter och lukter av sanitär art , stop - Plats och miljö sannolikt sjukhus , stop. Han bearbetade dessa uppgifter ett kort ögonblick och öppnade sen försiktigt ögonen. - Det stämmer så långt , tänkte han när synintrycken las till den övriga informationen. - Men varför ligger jag här? Han började en systematisk genomgång av sin kropp och inledde med att röra på tårna och vristerna. - Hmm , verkar okey. Knäleder och lår lika så. Magen ömmade däremot något men orsaken verkade vara av yttre natur , vilket kändes lugnande. Han andades djupt och prövande. - Bröstkorgen ömmade , men det gick att andas tämligen obehindrat. - Några revben kanske är skadade , löd det analytiska svaret. Svaret blev även positivt när det blev dags för fingrar och armar att lämna rapport. Slutligen huvudet som kändes underligt lätt och felfritt , bortsett från en smärta som strålade upp från nacken. - Han har haft en osannolik tur... rösten tillhörde en kvinna , sannolikt ung och med tanke på ordvalet och den självsäkra röstmelodin förmodligen läkare. - Samtliga prover och röntgenbilder visar positiva resultat... här tystnade hon i en fullt märkbar konstpaus. - Men det är nåt mer ! Den rösten kände han tydligt igen och upplevde samtidigt värme och tillhörighet. Nästan som en mental injektion av enbart positiva signaler. En namn dök upp i hans huvud som i neon. Lea !! - Ni har upptäckt något mer och det vill jag höra nu !! Leas röst var lugn på ytan men det kalla stålet , för ögonblicket någorlunda dolt i sammet , kunde ändå lätt skönjas. Läkaren tittade ned i sin journal och försökte uppenbart att vinna tid. Arne kisade försiktigt och insåg att hon letade efter ord som både i artiga fraser och någorlunda acceptabla fakta kunde klargöra något som hon i själva verket inte verkade förstå. - Röntgenbilderna på hjärnan , började hon försiktigt och liksom prövande... Tystnaden från Lea var talande , näst intill öronbedövande. Vitrocken fortsatte : Det finns en svullnad som inte sitter där den borde , alltså i nacken , fortsatte hon snabbt när Leas blick började skära henne i strimlor. - Denna svullnad verkar helt enkelt oförklarlig , avslutade hon en aning hjälplöst. - Vi vet faktiskt inte om den har någon betydelse överhuvud taget , till exempel på balansen , synen eller hörseln som vi inte har kunnat kolla på grund av medvetslöshet. - Då är det väl bäst vi kollar den saken , sa Arne med skrovlig men fullt hörbar röst. De båda kvinnorna bokstavligen studsade och Arne konstaterade att nöjt att han hade deras fulla uppmärksamhet. Han satte sig mödosamt och stelt upp på sängkanten och drack prövande några klunkar vatten. - Åh älskling , utbrast Lea spontant och kastade sig över honom i en intensiv omfamning. - Ta det lugnt , sa Arne, en aning mer behärskat än vad som han hade tänkt sig. - Nu ska vi se sa han och började rabbla sitt personnummer , namn och adress. - Men tid i form av klockslag och datum är lite oklart , sa han en aning generat. Vitrocken vaknade till liv. - Du har varit här i åtta timmar efter att fått en långtradare i huvudet , sammanfattade läkaren något okliniskt. - Jag minns en smärta i nacken och en mycket vacker och vit blixt , konstaterade Arne och försökte nicka i samförstånd vilket inte var någon bra ide. - Du måste vara vrålhungrig , beslutade Lea som i stort sett alltid befann sig i detta tillstånd. Det var nu Arne upptäckte att något var fel eller åtminstone annorlunda. Mitt ibland Leas pladder om köttbullar och korv hörde han läkarkvinnans röst med skrämmande tydlighet. ( Fan , det är helg och jag måste få den här sängen fri. - Jag skriver väl ut smärtstillande för nacken så har jag åtminstone visat intresse och ansvar). Arne såg upp på henne och sa : förlåt men vad sa du? Hon tittade frågande på honom och skakade på huvudet. - Jag? ingenting , sa hon en aning avvisande och skrev något i sin journal. - När kan jag ta hem honom , sa Lea , och såg på Arne med en blick som hade platsat bättre hos en veterinär. - Först måste jag se på hans balans , sa vitrocken och föll in i Leas jargong att prata om Arne i tredje person. Arne reste sig ostadigt och gick några steg fram och tillbaka i det lilla rummet. - Inte vingligare än en vanlig helg , fastslog Lea och därmed var saken avgjord. Arne fick sina kläder och övriga tillhörigheter och sa sen rakt ut i luften. - Ja , ni behöver väl den här platsen till värre drabbade och får jag bara lite smärtstillande för nacken blir det nog bra. Han tittade noga på läkaren som kastade en snabb och häpen blick på honom. - Ja , sa hon och rodnade klädsamt. - Du har som sagt haft enorm tur , men du måste komma tillbaka på efterkontroll. Nu hörde Arne plötsligt hennes röst igen med samma tydliga sändning. ( Tror fan det , annars blir den där klumpen i hans huvud mitt fel i slutändan) - Öh , jaha ja , sa Arne och längtade plötsligt efter sina öl. - Då tackar vi för oss , sa Arne och drog Lea lätt i armen med riktning mot dörren. - Du kommer att dö av svält om jag ska stå och laga mat , sa Lea och fortsatte entusiastiskt. - En jättekebab är den rätta medicinen för dig just nu. - Lea är åtminstone som vanligt , tänkte han lättat och längtade ut i den kyliga vinterdagen. Fortsättning följer...