- Du har träffat en annan !! Leas ord träffade Arne som ett piskrapp rakt över hans skäl. - Det är jobbet , stammade han och kände till sin stora irritation att svetten bröt ut i hans panna som ett bevis på hans svek.
- I en hel vecka har du varit helt borta och det måste vara en annan kvinna , och nu får jag reda på att det är nån på ditt jobb. - Nej Lea , lugna ner dig. - Du har delvis rätt. - Det är på jobbet och det är en sorts kvinna.
- Va , nästan skrek Lea och hennes ögon sköt blixtar. - Har du fått ihop det på jobbet med en tvestjärt?
Nu började även Arne att ilskna till. - Tig nu så ska du få veta alltihop. Sedan berättade Arne hela historien om Beatrice och om kontakten han hade fått för drygt en vecka sedan. Lea satt mållös och man kunde nästan se hur hon verkligen försökte förstå vad hon nyss hade hört. Hennes ansiktsuttryck förändrades allt eftersom insikterna kom till henne. Arne och Lea satt tysta i säkert fem minuter och det enda som hördes var kylens diskreta surrande. Till slut drog Lea åt sig andan. - Okey , få se nu om jag har fattat någonting överhuvudtaget.
- Du har alltså använt den absolut senaste datatekniken och sammanfört den med mänsklig hjärnsubstans.
- För att kunna sammanföra dessa har du använt förprogrammerade nanopartiklar , eller?
- Tja , mycket grovt sett så är det rätt , sa Arne och skruvade oroligt på sig där han satt. Han hade ju faktiskt avslöjat något synnerligen hemligt. Förvisso bara till Lea , men ändå. - Du får absolut inte säga ett pip
om det till någon. - Det är inte bara att jag blir av med ett välbetalt jobb om detta kommer ut. - Det här är
det mest spännande som jag någonsin gjort. - Lova nu att du kommer att tiga om alltihop. Lea snörpte
missbelåtet på munnen och sa : Jag kräver att få träffa henne !! - Du är faktiskt min och inte hennes , sa Lea
resolut och reste sig från bordet som om ämnet var färdigdiskuterat. - Du är inte klok , sa Arne upprört.
- Du kommer inte in genom första dörren och än mindre till mitt privata labb. - Dit får inte ens min arbetsgivare komma ska du veta. - Lea stod redan i hallen och knöt halsduken kring hela ansiktet och jackan kom på i ett huj.
- Nu går jag och kommer tillbaka , tja vem vet , sa hon och knyckte på huvudet och försvann med en smäll i ytterdörren. - Arne suckade och förbannade samtidigt sin lösmynthet. Men innerst inne hade han bestämt sig.
Beatrice var helt enkelt för viktig och allra helst nu när kontakt var upprättad. Han gick till sovrumsgarderoben
och plockade fram sin veekendväska och började packa. Det skulle nog dröja innan han kunde lämna labbet ,
insåg han och kände både vemod och spänning samtidigt. Han skrev en lapp åt Lea och la den på hallmattan.
Att hon skulle dyka upp var han övertygad om och där skulle hon garanterat se den.
Sen for han förbi Ica-ladan och köpte mat som han kunde laga på sin lilla kokplatta. Kylan var det ju inga problem med , tänkte han och flinade.
Det blev en del kommentarer när han baxade in alltihop i hissen , men han brydde sig inte. Alla visste att de inte skulle få några svar och fann sig i hans tyst skakande huvud. Äntligen lite lugn och ro , tänkte han och slog sig ned vid sitt skrivbord. På andra sidan det kalla rummet såg han Beatrice stå och blinka , nästan som om hon pockade på uppmärksamhet. Med en ilning genom kroppen insåg han att det här med ett förhållande på jobbet kanske inte var så fel ändå. Han letade fram sin extra tjocka labbrock och gick fram till Bea och satte sig.
Han vek upp en blank sida i anteckningsboken och skrev ned dagens datum. Fingrarna skulle just skriva :
Hej Bea , när den vita linjen på hans skärm hoppade till. - Hej Arne , stod det tydligt och klart. Wow , tänkte han och slogs plötsligt av att det inte hade plingat i hans huvud. Han tänkte just anteckna detta när han en aning skrovligt och tveksamt hörde : Hej Arne...! - Hej Bea , viskade han . som om någon skulle ha smyglyssnat.
Arne skrev som i trance och formuleringarna snubblade över varandra. Det uppstod en stunds tystnad.
Sedan tog han mod till sig och frågade : Hur kan jag höra i mitt huvud det som står på skärmen?
- Upprepa frågan , kom det från både huvud och skärm. - Jag förstår inte frågan... - Glöm den , skrev han
och lät fingrarna fortsätta dansa över tangentbordet. - Är temperaturen bra , skrev han istället.
- Näässtaan , kraxade rösten. - En komma fem grader ssäänkaaa , fortsatte den underliga varelsen.
Arne sänkte temperaturen till den anbefallda och skrev : Temperaturen sänkt till noll komma fem minus Celsius.
- Tack Aaarrneee , det känns bättre nu , påstod datorn. Han antecknade den nya tempen och gick utmattad
fram till sitt provisoriska kök och bredde sig en smörgås. Arne satte nästan mackan i halsen när han nu mycket tydligt hörde orden i sitt huvud. - Vad gör du Arne? Rösten hade plötsligt förändrats och fått en kvinnlig klangbotten. - Jag äter , svarade Arne mekaniskt. - Äter , sa den nu kvinnliga rösten. - En substans avsedd för en positiv energiprocess , sa Bea som om hon pratade med sig själv. - Ja , replikerade Arne och fortsatte : Jag måste äta och dricka hela tiden för att överleva. Det surrade stillsamt borta i maskinen , och efter några sekunder sa Bea : Jag förstår. - Jag vill också ha mat , sa Bea. - Öh , jaha , sa Arne konfunderad. - Vad för slags mat vill du ha då , frågade han och log Men leendet frös till is på Arnes läppar när han hörde Beas kalla svar. - Jag vill ha dig Arne... Fortsättning följer...