Den udda dator och kommunikationsfirman Futurum låg stilla och tyst och badade i stillsamt månsken , som vore den en stjärna på världsscenen. Ehuru upplyst av en kallsinnig måne , rådde absolut mörker i dess inre. Absolut mörker? Hade man kunnat se in i det laboratorium som hade varit datageniet Arnes , skulle man ha noterat aningens ljus. Faktiskt till och med lite ljud. Några dioder blinkade nervöst och ett rytmiskt väsande hördes inne bland skuggorna borta vid en mörk arbetsbänk. I själva verket var det full fart. Bea jobbade för högtryck och hade snart en markör överallt. Prioritet nummer ett för Bea var att få kontakt med sin skapare Arne och hur han tänkte , trodde hon sig veta. Därför kastade hon sig först över bredband och mobilmaster. Hennes digitala öron fans överallt på några sekunder och sen klippte hon det fasta nätet i en grisblink. När det var gjort kollade hon Statsministerns kansli och häpnade över de fåniga brandväggar som skulle skydda Stadens hemligaste datorer från intrång. Men Bea gick för säkerhets skull igenom varenda enhet och hittade snart både Trojaner samt diverse slarvbuggar. Dessa tillintetgjordes i ett nafs , trots att deras ägare snart skulle upptäcka att något var fel. Men Bea brydde sig inte. Hon visste om sin kapacitet gent emot sin omgivning och det betydde total kontroll. Nu behövde hon bara vänta på att hennes Herre Arne skulle få tummen ur örat...eller hur de där korkade människorna nu brukade säga. // Arne hade fattat ett beslut ungefär i nivå med den femte ölen och rapade kraftfullt som en punkt för funderingarna. Han hade relativt enkelt sänkt spänningen på den del i kylen som styrde hela enheten. Han fick offra lite kyla , men som kompensation blev signalen han sände så svag att den knappt existerade. Men han visste att Beas känsliga markörer skulle reagera direkt. Om en halvtimme skulle han få dagens sista mål mat och sen skulle han vara ensam. Arne knäppte upp en öl till och fortsatte arbeta på det som hans kidnappare trodde var en kopia på Bea. // Jörgen Jansson käkade lugnande och drack whisky om vart annat. Om två dagar skulle hans egen "fuskdator" vara klar för leverans och han var illamående av skräck för vad som skulle kunna hända om kidnapparna fick reda på sanningen. Men Bea... fan ta den där apparaten. Han hade börjat tänka på den som en person och det skrämde honom. Hur som helst hade Bea lovat att kidnapparna inte skulle ana oråd förrän det var försent. Han grep efter sitt glas och upptäckte att det var tomt och så var även flaskan som stod intill. Han kved av oro och sprang in på toaletten och spydde. // - Äntligen , tänkte Arne och fattade tag om lödpennan. Han visste att kidnapparna hade både linser och mikrofoner i taket , men hans lilla apparat var inbyggd i den dator han var tillsagd att bygga och var omöjlig att upptäcka för den oinvigde. Han lödde snabbt dit den lilla sladden och tog en klunk öl till. Den ytterst snabba repetitionssignalen var klar att sändas. Arne stoppade handen ner i fickan på sin labbrock och fick upp en lupp och ett litet etui. Han pillade upp den lilla asken och tog försiktigt fram något som såg ut som två nålar som satt ihop. Med luppen inklämd i ögat lutade han sig koncentrerat över den elektroniska härva som hans arbetsbänk utgjorde. Dubbelnålarna måste tryckas ned exakt samtidigt och han tog ett djupt andetag och tryckte till. Den lilla myggfisen till signal försvann ut i cyberrymden som en viskning och började genast att sända sitt monotona meddelande : Bea , Bea , Bea... Fortsättning följer.