Arne var halvknall och därmed på topp. Han hade fått ett litet labb , men framför allt hade han ett splitter nytt kylskåp som var fyllt med smörgåsmat och starköl. - Vi kollar nog vad du bygger , så gå inte och tro att du ska få komma ut på nätet , hade den gråklädda sagt och flinat. - Fint , hade Arne sagt. - Då kan du ju berätta vad jag har här och pekade på arbetsbänkens röra. - Du har ialla fall inget telefonmodem , hade hon sagt och avfärdat honom och hans ölflin. Jon kände sig helvissen och nykter. Nu var det slut på både röka och brännvin och den här Kalle eller vad han nu hette hade han inte sett på länge. Länge , var i Jons verklighet tre dagar , och det sista som Jon ville ha var verklighet. Han brände fingrarna på en fimp , när han för säkert tionde gången läste den lapp som han funnit på golvet i går kväll när han fallit i fyllan. Lappen innehöll en massa svammel som Jon inte orkade läsa , men telefonnumret som var tydligt kanske gick till den här Kalle. Jon samlade sig så gott det gick och tryckte fumligt på de små knapparna och hörde signalerna gå fram. - Hallå , svarade någon , och Jon skulle just lägga på när personen i andra ändan fortsatte. - Ja hallå , är det någon där? Här kände Jon igen något i rösten och hoppades att det var den vanligtvis så snälle Kalle. - Hej Kalle , sa Jon. Tystnad ! - Du måste komma med mer grejer Kalle , det är slut på både brännvin och röka. Willy Brundin hörde genast vem han hade i andra änden av linjen och tänkte genast slänga på luren. Men här var någon ofarlig att sparka på och den chansen tänkte inte Willy Brundin försitta. - Jag skiter väl i dig ditt gamla fyllo , sa han därför elakt och fortsatte. - Du får fixa ditt brännvin själv i fortsättningen , och sen slängde han med ett flin på luren. Men vad Willy Brundin inte visste , var att det fanns ytterligare någon på linjen. Jörgen Jansson hade plockat ihop så mycket han kunde av de dataprylar som Beas ritningar krävde , och det hade han gjort på egen hand av säkerhetsskäl. Det här fick ju inte under några som helst omständigheter komma utanför husets väggar. Och om han skulle vara ärlig så var det mycket som han inte begrep. Han drog sig för att fråga Bea och de förmodat hånfulla svar han skulle få av henne. Hans privata telefon ringde och han gick lättad och svarade , nöjd med det efterlängtade avbrottet. - Har du bekymmer? Rösten fick honom att frysa till is på en sekund. Det var datorjäveln ! En förbannad silikonfitta , tänkte han obehärskat och kramade den oskyldiga plastluren hatiskt. Beas kalla röst rev ondskefullt i hans öron. - Du låter definitivt obalanserad , vilket är synnerligen ovälkommet med tanke på det jobb jag bett dig utföra.. - Du har en löjligt hög puls och ditt blodtryck skulle inte ge dig någon livförsäkring någonstans. - Jag ringer för att berätta om den paus som du så uppenbart behöver. - Du ska från och med nu enbart sköta det löpande på företaget och inget annat förrän jag säger så. Jörgen Jansson började stamma något , men insåg att han var ensam på linjen. Willy Brundin firade. Det uppdrag han nyss avslutat hade gått bra och det hade tydligen spritt sig. Frånsett fyllot som hade ringt , hade han fått ytterligare ett samtal. Den här gången från en mycket sexig kvinnoröst som ville att han skulle spåra en person. Mer och exaktare uppgifter skulle han få senare. Kvinnan hade erbjudit trettiotusen kronor vid utförandet och fem av dessa i förskott. - På vilket konto vill du pengarna , lilla gubben? , hade hon skälmskt kuttrat , och den mycket smickrade Willy Brundin hade aningslöst berättat. Han lutade sig nöjt tillbaka i sin fåtölj och smuttade på sin konjak och gratulerade sig själv till sina framgångar. - Willy Brundin , The He- man i hetluften , tänkte han självbelåtet. Och här hade faktiskt Willy Brundin rätt. Han var i hetluften... Fortsättning följer...