- Du har verkligen levt i en skyddad miljö , sa Anna och såg tankfullt ut över den lilla glänta som utgjorde deras rastplats. De satt under en stor ek precis där den lilla ån bytte riktning med en skarp böj mot söder. - Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på den saken , eftersom jag aldrig fått chansen att jämföra mitt liv med andras förrän på senare år , svarade han med en underlig känsla av att han behövde försvara sig inför henne. - Vårt umgänge via datorn till exempel , var en av möjligheterna att möta den värld som jag tydligen medvetet förvägrades. De satt tysta en stund och lyssnade till åns loja och stillsamma ljud. - Hade du kontakt med fler än mig? , frågade hon med ett lätt svartsjukt tonfall och betraktade honom noga. Jadå , svarade han utan tvekan i rösten. - Med tre golfspelare faktiskt , men dom pratade mest om hur mycket pengar dom skulle tjäna , medan jag helst ville prata om vilken höjd man skulle lägga utslaget på när det var motvind. - Sen var det en äldre dam som jag diskuterade Latinets grammatiska fördelar gentemot det engelska språket. Anna drack en klunk av det torra och svala vinet och fortsatte med sina frågor. - Har du någonsin tänkt över hur du vill ha ditt liv? - Jag menar , det blir till slut lite tråkigt även här , sa hon och började plocka ihop resterna av deras lätta måltid. Rafael tycktes inte ha hört det sista , eller så ville han inte höra. De spände fast sina sadelväskor och skrittade sakta tillbaks mot stallet under en tystnad som Anna upplevde som en aning spänd. Nu följde en tid präglad av något som enklast var att beskriva som ren inlärning för alla inblandade parter. Plötsligt fanns det en Fru i huset av en helt annan typ än tidigare och det visade sig i första hand på boningshusets inredning. Alla tunga och mörka möbler åkte ut och ersattes med ljusa , trä och rottingdetaljer och ofta med frostat glas. Väggar slogs delvis ut och ersattes med franska fönster med lätta och luftiga gardiner. Även köket fick en släng av upprustningssleven till personalens stora glädje. Rafael åsåg roat det engagemang som Anna gick till verket med och gratulerade sig själv till detta spontana , men tydligen riktiga val av kvinna som han hade gjort. Och när Anna inte gjorde om deras hem , satt hon begravd i det jättelika imperiets fakta. Det visade sig att hon hade en viss organisatorisk läggning och advokater och revisorer kom och gick i en ständig ström till Rafaels arbetsrum där hon hade installerat sig. Anna betade av varje bransch för sig och dessutom i vilket sammanhang de stod till varandra. - Det har svällt och blivit alldeles för stort , sa hon vid en frukost några månader senare. Minst en tredjedel borde säljas bort eller konkursas och dina advokater och revisorer lever flott på att vara rena oduglingarna. Anna sa detta i lugn och behärskad ton , samtidigt som hon bredde sin rostade brödskiva med apelsinmarmelad. - Den koll som dom påstår sig ha är ett rent skämt , fortsatte hon i samma lugna ton. - Du borde faktiskt göra om hela den biten också och bli en företagare i tiden. - Men min Far hade alltid... ,försökte han lamt - Jag vet , sa hon och log överslätande. - Men vad din käre Far och även Mor påbörjade , måste vi fortsätta med och vidareutveckla , fortsatte hon ivrigt. - Du har väl sett vad kökspersonalen tycker om sina nya domäner? - Det är ungefär samma sak med affärerna. - Man måste leva i nutid och ta till vara de verktyg som hela tiden utvecklas , föreläste hon vidare. - Allt kommer att bli tydligare och mer överskådligt och märk väl , av färre personer , avslutade hon ampert. Hans lätt förskräckta ansikte sprack upp i ett brett leende , och hennes framåtanda smittade av sig på ett behagligt sätt , noterade han. - Kära Anna ! - Du ska få de fullmakter som krävs för att vi ska kunna sköta det här tillsammans , men först ska du bli min Fru. - Om en månad gifter vi oss , avgjorde han och lutade sig fram och gav henne en kyss med aprikossmak. En bit bort stod James som hade åhört hela samtalet. , men han log inte. Fortsättning följer...