En tunn solstråle fann sin väg via en glipa i gardinen , och kttlade retfullt hennes ena öga. Nerifrån stora salen slog den gamla klockan nio slag och Lena insåg att hon försovit sig. Ett kort meddelande till hennes betjänt Leo via snabbtelefonen löste problemet , och efter en lång dusch kunde hon sätta sig till bords. - Det är en strålande dag , Frun , konverserade Leo artigt medan han serverade det te som alltid dracks av hans Husfru. - Den lätta nordliga brisen från sjön kommer nog att kännas välgörande sval och... Tack Leo , det är bra så , avbröt hon honom en smula bryskt , men frukost intog hon gärna under tystnad. Naturligtvis Frun , sa Leo , bugade och försvann. Lena åt njutningsfullt sina scones med aprikosmarmelad och försökte komma ihåg var hon hade somnat ifrån sina minnen. - Visst ja , papporna hade kommit på tal i samband med den nya expeditionen och både Greg och Lena kunde konstatera att fäder med betydelsefulla positioner i samhället , inte var att förakta. Lena avslutade sin försenade frukost och försåg sig med sandaler och ett litet solparasoll. - Det får räcka , tänkte hon och gick ut på den stora gårdsplanen som utgjorde Herrgårdens entre. Hon såg ut över sjön och drog in ett djupt andetag av den av Leo utlovade brisen. En diskret harkling fick henne att vända sig om , och av en händelse stod Leo däruppe på trappan och inväntade order. - Lena kunde inte låta bli att le åt denne ständigt närvarande person och funderade snabbt ut vad han ville höra. - Jag promenerar korta slingan , sa hon och avsåg därmed den lilla stigen fram till ett lusthus som låg ungefär två kilometer bort genom ekskogen. - Jag kommer att vara tillbaka innom en timme , eller så. Hon inväntade Leos bekräftelse på detta och påbörjade sedan sin promenad. - Man minns bättre när man rör sig , tänkte Lena och lät bokskogens höga tak omsluta sig och sina minnen. Efter den något oväntade middagen på McDonalds , hade Lena föreslagit en promenad , eftersom hon alltid tänkte bäst i rörelse. - Nå , sa hon uppfordrande. - Berätta nu allt , och utelämna ingenting. - Åja , protesterade han och skrattade retfullt. - Om det finns någon här som har något att berätta , så är det väl du. Greg tittade menande på henne. - Historien om oljeutsläppen , sa han och slog ut med armarna i något som skulle föreställa en förklarande gest. Lena såg förvånat på honom. - Hur kan du veta att jag var inblandad i det där projektet? , frågade hon nästan ilsket. - Skyll inte på mig , sa han och flinade. - Hela kontoret pratar om det så länge du är utom syn och hörhåll. De gick en stund under tystnad och kom plötsligt fram till en glasskiosk. - Kära Lena , sa han och såg med ens allvarlig ut. - Det jag säger är faktiskt sant , och även om det inte passar dig , så är du faktiskt lite berömd i de kretsar som miljövänner rör sig i. - Och dit räknas faktiskt vår arbetsplats , avslutade han sitt försvarstal. - Jag vill ha en jordgubbsglass , sa Lena och pekade på glasskiosken. Vad hon egentligen behövde var tid att tänka efter. Att hennes pappa skulle ha sagt något , betraktade hon som uteslutet , men strunt samma. Gjort var gjort och inget att göra åt , tänkte hon och nu gällde det att skärpa till sig. - En stor strut till en liten flicka , eller en liten strut till en stor flicka , hörde hon Gregs retfulla röst där han stod med båda händerna upptagna av glasstrutar. - Håll klaffen gubbe , fräste hon men kunde ändå inte låta bli att le åt alltihop. Det skulle nog ordna sig , tänkte hon och slickade förnöjt på sin glass. - Man får helt enkelt se till att det ordnar sig , bestämde hon och sneglade på Greg som redan hade glass över hela ansiktet. Fortsättning följer...