Lenas flykt ifrån de män som så kallblodigt hade mördat hennes väktare , hade gjort henne vrålhungrig , men den unge man , eller pojke som hade räddat henne , hade knappt några pengar själv. En kopp kaffe och en macka var ändå nånting , tänkte hon och åt tacksamt. - Förlåt mig , sa hon och torkade smulor från sin mun. - Jag vet ju inte ens vad du heter. - Själv heter jag Lena , sa hon och såg frågande på den gänglige unge mannen. - Jag heter Lars , och min kompis här heter Einstein. De satt tysta en stund. - Jag vet att det inte angår mig , men varför blev du jagad , för så var det väl?! Lena tänkte noga efter , och valde en halv sanning. - Jag hörde att det ringde på dörren och min kompis öppnade och blev tydligen skjuten , sa hon och kände sig nöjd med svaret. Så långt var det ju faktiskt sant. - Jag blev givetvis rädd och tog mig ut via ett badrumsfönster , och resten vet du. Att nämna sin far eller några andra bakgrunder , var helt uteslutet. - Men jag måste ringa några samtal , och det... - Det är lugnt , sa han och grävde fram några mynt ur sina rymliga jeans , samtidigt som han pekade på betaltelefonen som hängde på en vägg. Lena log generat och gick fram till automaten och slog ett nummer. Två signaler och sen hörde hon Fadern svara:Hallå...var är du? Lena rabblade snabbt fikets adress och gav en kort sammanfattning. - Bra , sa Fadern. - Stanna där , jag skickar en bil och det blir samma personer som körde dig igår. Klicket i hennes öra talade om att samtalet var slut. - Gick det bra? Lars såg intresserat på henne och det syntes tydligt att det fanns fler frågor på lager. - Ja för sjutton , log Lena överslätande. - Jag får skjuts till polisen så att jag kan göra en anmälan , och om det är okey vill jag ha ett nummer där jag kan nå dig , och på lämligt sätt tacka för din hjälp. - Visst , sa Lars och plitade ned sitt mobilnummer på en servett. En mörkblå bil med många master dök upp och det hade lika gärna kunnat stå POLIS över hela fordonet. - Vi ses , sa hon och gled in i baksätet . och inom ett ögonblick var de på väg. - De händer tydligen saker runt dig , sa den polis som skött snacket tidigare. - Berätta vad som hände ! - Nja , jag är tillsagd att skriva en redogörelse , och det är nog bättre att ni läser den , än att ni lyssnar på mitt svammel , sa hon och försökte låta på gränsen till gråtfärdig. Väl framme vid samma trista hus som tidigare , fick hon ett rum , en skrivmaskin och ensamhet. Sammanfattningen tog femton minuter att skriva , och efter ytterligare fem minuter kom Fadern in i rummet. - Hej , sa han och gav henne en av sina sällsynta kramar. - Vi har en läcka , sa han bekymrat , och den måste tätas. - Hur ska det gå till , frågade hon nyfiket. - Vi ska gillra en fälla , sa Fadern , och du ska vara betet... Fortsättning följer...