Eva vaknade i sin säng med känslan av en gryende katastrof. Hon hade inget minne av när festen hade slutat , utan enbart en desperat känsla av tomhet och skuld , och vad hade egentligen hänt?! Hon vände sig om i sängen efter Calle , men fann att hans säng var tom. Med en mycket obehaglig känsla i magen letade hon sig upp ur sängen , och kastade samtidigt en blick på klockan Halv tio på förmiddagen , noterade hon , och gläntade försiktigt på sovrumsdörren. Det var tyst och tomt. Hon tassade vidare , och kunde nu se ut över ett hem som tycktes vara helt som vanligt. Ingen disk , inte några spår överhuvudtaget av någon fest. En lätt skräck av overklighet tog henne i besittning , när hon insåg att huset var tomt. Det enda som drog uppmärksamheten till sig , var lappen som stod lutad mot vasen med rosor. - Fan , fan , fan , tänkte hon desperat , när hon sakta närmade sig brevet som tveklöst var avsett för henne. Hon satte sig tungt med darrande ben och började läsa. - Älskade Eva ! - Jag kom hem cirka en timme efter att gästerna kommit , och insåg att du inte skulle klara kvällen. - Jag smög ner ett piller i ditt vinglas , och snart blev du väldigt trött , och jag hjälpte dig i säng. - Jag förklarade för gästerna att du hade fått en mycket tråkig nyhet under dagen , och det var orsaken till att du var en smula överförfriskad. - Om denna ursäkt gick hem , vet jag inte. Alla sa sig dock vara mycket förstående , men det ville inte infinna sig någon feststämning. Gästerna åt pliktskyldigast , men förståelsen var stor , vilket gjorde att grabbarna dukade av , och tjejerna skötte diskmaskinen. Några drinkar lättade upp den tryckta känslan av att en av oss saknades , och på den vägen fortsatte det fram till midnatt , då alla tackade och gick hem. - När du så småningom vaknar och läser denna lapp , så är jag även idag upptagen med gårdagens brand. - Jag kommer hem någon gång i eftermiddag , och om du vill prata mer om detta , så får du avgöra det själv. - Det som hände , känns förmodligen genant för dig , men tiden läker de flesta sår , även om de aldrig faller i glömska. - Mina känslor för dig är oförändrade. Din Calle. Nu mindes hon plötsligt orsaken till allt , eller rättare sagt ursäkten till att hon hade blivit full. Calles hyreshus , och branden som gjort ett okänt antal hyresgäster bostadslösa. Besvikelsen över Calles påtvungna utryckning och hennes plikter mot gästerna , hade tydligen blivit för mycket. - Är jag en alkis , och det innan förtio års ålder?! Det var lika mycket en fråga som ett påstående. Hon tog med sig papperet in i badrummet , och duschade hett och länge. En viss förbättring kunde hon åtminstone notera , men skammen gick inte att tvätta bort. Hon drog ett djupt andetag , och nu visste hon hur allt skulle gå till. Det fanns bara en väg , och det var sanningens smala stig. Hon skulle försöka behålla Calle , samt de vänner som fortfarande ville vara kvar , och även om hon inte tänkte bli någon nykterist , så gick det ju faktiskt att dricka mindre. Hoppades hon... Eva satte sig ner vid köksbordet , och författade ett eget litet brev till Calle om henne och deras framtid. Brevet lade hon på hallmattan , varpå hon gick ut i den underbara höstdagen på en välgörande långpromenad. Fortsättning följer...