VÄGVISARNA var upptagna med ett viktigt möte. Det hela hade svällt på alla bräddar med en fruktansvärd fart.
Det fanns några frågor som var av livsviktig betydelse som var tvungna att få sin upplösning inom den närmaste timmen. Först och främst Josef Carters kommande öde ute på piren. Han var en av två uppenbart försumbara
personer som kände till smuggelbåten på väg mot Syrien. Den andre var ju den här advokaten som tillsammans med Hult författat det falska transportdokumentet.
Vid piren borde du kunna gå in sa Catti. Du kan lätt som en plätt rädda pappa. Visst sa Lisa , det kan jag men det får inte se ut hur som helst och det vet du. Dessutom kan jag inte köra över Konrad Mangs även om han nu känner till VÄGVISARNA och dess medlemmar. Okey sa Catti. Men vad kan hända ute på en pir för utom att dratta i sjön eller möjligen bli skjuten från land eller möjligen från någon båt , försökte hon intala sig.
I samma ögonblick tog sig Lisa åt huvudet och hyschade. Hon var tyst en stund och såg mycket koncentrerad ut.
Sen övergick hennes ansiktsuttryck till förfäran och sorg. Catti som bara kunde sitta och se på där de satt i den nu tomma Carterska villan , anade att något hemskt hade inträffat. Lisa tog sakta ner händerna från sina tinningar
och vände sig mot Catti. Din pappa blev inte skjuten sa hon med svag röst. Hela pirens yttersta spets blev sprängd i luften. Josef Carter och två poliser förintades totalt. Catti brast ut i en hjärtskärande gråt och föll ihop på golvet , helt tillintetgjord. Lisa kände sig för första gången på länge hjälplös. Hennes krafter var enorma
men verkade helt värdelösa nu när vanlig mänsklig tröst var det enda som behövdes. Hon lät henne gråta ut.
Konrad Mangs skulle ha presskonferens och längtade inte alls efter denna stund. Han hade kämpat framgångsrikt mot Stadens kriminalitet och vanligtvis gått segrande ur dessa bataljer. Men som det hela hade utvecklats kände han sig otillräcklig. Och inte ens den oväntade hjälp han fått från "den andra sidan" som han valde att kalla rösten i sitt huvud , hade kunnat förhindra den katastrof som nu var ett faktum.
De krafter som nu var i rörelse i hans distrikt spelade i en division som vida översteg hans erfarenheter och mycket riktigt hade han fått ett telefonsamtal från huvudstaden som antydde just detta. Vi skickar över två personer hade man sagt , som du ska bistå på alla tänkbara sätt. En sak var dock Mangs säker på. Några röster som han hört i sitt huvud skulle han inte berätta om. Men först och främst presskonferensen och han tog ett djupt andetag och klev in i den lilla sal som Stadens polishus hade till sitt förfogande för sådana här stunder. Det var fullt till bristningsgränsen med journalister och tv-folk och luften var bokstavligen förtätad.
Han harklade sig och sa: Jag kommer att berätta så mycket som det går och sen får ni fråga vad ni vill.
Vad mina svar blir är däremot en annan historia. Sen redogjorde han för sprängningen ute på piren
som en enskild händelse och inte som en del i ett stort förlopp och hoppades att det skulle fungera.
Det gjorde det naturligtvis inte. Vad gjorde Josef Carter ute på piren med två civilklädda poliser och varför hade Carters bil sprängts i luften? Det framgick ju tämligen klart att det var meningen att Carter skulle ha suttit i sin egen bil. "Av utredningstekniska skäl" , blev svaret på de flesta frågor och Konrad Mangs led alla helvetes kval. Att bli bemötta på detta sätt bekymrade inte journalisterna det minsta. Tvärt om kunde man nu spekulera fritt och kasta sig över de omkomnas barn och anhöriga. TV-sofforna skulle fyllas med experter
och det skulle inte saknas teorier angående det inträffade. Tittarsiffror och lösnummer skulle överträffa det mesta i såna här sammanhang och skötte man det hela rätt kunde man upprätthålla allmänhetens intresse
i minst en vecka. Lisa kände på sig att hennes agerande hade varit för långsamt och otillräckligt och hon hade ju fått sina krafter för att använda dom. Vem visste vad Universums Makter kunde få för sig efter detta.
Hon kunde ju bli hemkallad godtyckligen och när som helst , och vad hon tyckte om det spelade nog ingen roll.
Hon suckade och betraktade Catti som var fullt upptagen med att ordna begravningen av faderns rester , samtidigt som hon ständigt hade mediadrevet efter sig , som ständigt ville veta hur det "kändes" att få sin far sprängd i bitar och om hon nu var ensam ägare till det lilla företaget i den stora villan.
Begravningen skedde i förvånansvärd stillhet eftersom drevet tydligen hade givit Catti den stunden av frihet.
Föresten fanns det ju andra anhöriga att trakassera antog Lisa. Hon bestämde sig. Om det var hårda tag som gällde så var hon inte den som skulle vika sig. Öga för öga tänkte hon...
Fortsättning följer...
VÄGVISARNA var upptagna med ett viktigt möte. Det hela hade svällt på alla bräddar med en fruktansvärd fart.
Det fanns några frågor som var av livsviktig betydelse som var tvungna att få sin upplösning inom den närmaste timmen. Först och främst Josef Carters kommande öde ute på piren. Han var en av två uppenbart försumbara
personer som kände till smuggelbåten på väg mot Syrien. Den andre var ju den här advokaten som tillsammans med Hult författat det falska transportdokumentet.
Vid piren borde du kunna gå in sa Catti. Du kan lätt som en plätt rädda pappa. Visst sa Lisa , det kan jag men det får inte se ut hur som helst och det vet du. Dessutom kan jag inte köra över Konrad Mangs även om han nu känner till VÄGVISARNA och dess medlemmar. Okey sa Catti. Men vad kan hända ute på en pir för utom att dratta i sjön eller möjligen bli skjuten från land eller möjligen från någon båt , försökte hon intala sig.
I samma ögonblick tog sig Lisa åt huvudet och hyschade. Hon var tyst en stund och såg mycket koncentrerad ut.
Sen övergick hennes ansiktsuttryck till förfäran och sorg. Catti som bara kunde sitta och se på där de satt i den nu tomma Carterska villan , anade att något hemskt hade inträffat. Lisa tog sakta ner händerna från sina tinningar
och vände sig mot Catti. Din pappa blev inte skjuten sa hon med svag röst. Hela pirens yttersta spets blev sprängd i luften. Josef Carter och två poliser förintades totalt. Catti brast ut i en hjärtskärande gråt och föll ihop på golvet , helt tillintetgjord. Lisa kände sig för första gången på länge hjälplös. Hennes krafter var enorma
men verkade helt värdelösa nu när vanlig mänsklig tröst var det enda som behövdes. Hon lät henne gråta ut.
Konrad Mangs skulle ha presskonferens och längtade inte alls efter denna stund. Han hade kämpat framgångsrikt mot Stadens kriminalitet och vanligtvis gått segrande ur dessa bataljer. Men som det hela hade utvecklats kände han sig otillräcklig. Och inte ens den oväntade hjälp han fått från "den andra sidan" som han valde att kalla rösten i sitt huvud , hade kunnat förhindra den katastrof som nu var ett faktum.
De krafter som nu var i rörelse i hans distrikt spelade i en division som vida översteg hans erfarenheter och mycket riktigt hade han fått ett telefonsamtal från huvudstaden som antydde just detta. Vi skickar över två personer hade man sagt , som du ska bistå på alla tänkbara sätt. En sak var dock Mangs säker på. Några röster som han hört i sitt huvud skulle han inte berätta om. Men först och främst presskonferensen och han tog ett djupt andetag och klev in i den lilla sal som Stadens polishus hade till sitt förfogande för sådana här stunder. Det var fullt till bristningsgränsen med journalister och tv-folk och luften var bokstavligen förtätad.
Han harklade sig och sa: Jag kommer att berätta så mycket som det går och sen får ni fråga vad ni vill.
Vad mina svar blir är däremot en annan historia. Sen redogjorde han för sprängningen ute på piren
som en enskild händelse och inte som en del i ett stort förlopp och hoppades att det skulle fungera.
Det gjorde det naturligtvis inte. Vad gjorde Josef Carter ute på piren med två civilklädda poliser och varför hade Carters bil sprängts i luften? Det framgick ju tämligen klart att det var meningen att Carter skulle ha suttit i sin egen bil. "Av utredningstekniska skäl" , blev svaret på de flesta frågor och Konrad Mangs led alla helvetes kval. Att bli bemötta på detta sätt bekymrade inte journalisterna det minsta. Tvärt om kunde man nu spekulera fritt och kasta sig över de omkomnas barn och anhöriga. TV-sofforna skulle fyllas med experter
och det skulle inte saknas teorier angående det inträffade. Tittarsiffror och lösnummer skulle överträffa det mesta i såna här sammanhang och skötte man det hela rätt kunde man upprätthålla allmänhetens intresse
i minst en vecka. Lisa kände på sig att hennes agerande hade varit för långsamt och otillräckligt och hon hade ju fått sina krafter för att använda dom. Vem visste vad Universums Makter kunde få för sig efter detta.
Hon kunde ju bli hemkallad godtyckligen och när som helst , och vad hon tyckte om det spelade nog ingen roll.
Hon suckade och betraktade Catti som var fullt upptagen med att ordna begravningen av faderns rester , samtidigt som hon ständigt hade mediadrevet efter sig , som ständigt ville veta hur det "kändes" att få sin far sprängd i bitar och om hon nu var ensam ägare till det lilla företaget i den stora villan.
Begravningen skedde i förvånansvärd stillhet eftersom drevet tydligen hade givit Catti den stunden av frihet.
Föresten fanns det ju andra anhöriga att trakassera antog Lisa. Hon bestämde sig. Om det var hårda tag som gällde så var hon inte den som skulle vika sig. Öga för öga tänkte hon...
Fortsättning följer...