- Nu måste du sätta fart med gubben , sa hon med vass röst. - Du får inte slarva bort det här och det hoppas jag att du förstår. Orden kom från en mörk plats bakom den påslagna skrivbordslampan och Willy Brundin stod bländad och hjälplös mitt på golvet i det lilla rummet. Hans order kom vanligtvis skriftligen med posten , men den här gången hade han blivit kallad till ett av Stadens köpcentra och dirigerad till ett anonymt kontorsrum utan fönster. Det var definitivt en kvinna som satt där bakom lampans sken och hon talade med aningens hes röst som om hon hade rökt för mycket och för länge. Rösten lät åtminstone som Willy kunde bedöma , som drygt medelålders och hade ett nedlåtande tonfall. Han hatade redan det här jobbet och nu ville han inget hellre än att lägga av. Willy Brundin ansåg sig själv som intelligent , noggrann , pålitlig , allmänbildad och med dessa självpåtagna egenskaper hade han slutat sitt föga glamorösa jobb på en faktureringsavdelning vid ett av Stadens medelstora företag och startat eget. " Willys Allservice " hade sett dagens ljus och den hemsida han med stor möda hade snickrat ihop , antydde med illa dolt självberöm att det gällde dedektiva sysslor. Och visst , han hade fått några jobb där det skulle skaffas bevis för otrohet , och hade stått på pass med sin dyra kamera av märket Nikon som han hade köpt på avbetalning. Dessa jobb var knappast av Sherlockkaraktär men var åtminstone betalda jobb. Men så kom en dag när ett telefonnummer och en tidpunkt hade dykt upp på datorn och han ringde nyfiket upp. En röst hade luddigt förklarat hur han lätt skulle tjäna tjugotusen kronor på en enda dag. Nämligen genom att ta kontakt med ett fyllo och upprätta ett varaktigt och förtroligt förhållande. Om han sa ja , skulle pengarna vara på plats inom en timme. Löpande omkostnader skulle ersättas mot erlagda kvitton placerade i ett postfack. Fyllot var en man vid namn Jon Andersen och var en sorglig skepnad. Men själva uppdraget gällde hans son. Nån datasnubbe som höll på med nåt speciellt hemligt projekt och Willys uppdragsgivare var mycket angelägna om att far och son skulle träffas och prata förtroligt i allmänhet och om sonens hemliga jobb i synnerhet. - Lätt match för mig , tänkte Willy Brundin generöst om sig själv och tackade ja. Pengarna hade anlänt till hans konto som utlovat och han hade varit allt för upptagen av sin framgång för att grubbla över det faktum att uppdragsgivaren inte hade frågat efter hans kontonummer. Och kontakten hade tagits framgångsrikt , men att få Jon Andersen att ta kontakt med sin son hade visat sig vara värre. Och nu stod han här i lampans sken och blev uppläxad av nån jävla kärring. - Nu vill jag se framgång Herr Brundin , sa hon nu med avsevärt mjukare röst. - En första kontakt mellan far och son kommer omedelbart att belönas med ytterligare tjugotusen kronor. - Det är av yttersta vikt att uppdraget avancerar Herr Brundin. - Både för oss , och även för er vill jag tillägga , sa skuggan bakom lampan och sa adjö. Willy nästan vacklade ut i den anonyma korridoren och sökte sig tafatt mot exit och frisk luft. - Subba , tänkte han omtöcknat och förnärmat. - Precis som om jag inte visste vad jag gjorde och vem hade sökt upp vem kanske , tänkte han självtillräckligt. - Jag ska fixa det här på stubben , sa han sig och tog upp mobilen ur fickan. Signalerna blev många men Willy visste att Jon Andersen tog tid på sig. Till slut hörde han ett rosslande ljud som med god vilja kunde tolkas som ett svar. - Hej Jon , det är Kalle , sa Willy som kände sig som en hemlig agent när han inte använde sitt eget namn. Det rosslade svagt i andra ändan. Willy insåg att det var fel tidpunkt att ringa och knäppte bort samtalet. Imorgon visste han att Jons sprit skulle vara slut och det var i det läget som han skulle ringa nästa gång. - Jag kan gott behöva en tuting själv , tänkte han och strövade mot närmaste systembolag i självsäker förvissning om att han var med och styrde över viktiga ting. Senare när han satt i sin gamla Ikea-fåtölj och broderade ut sin framtid efter eget behag , som föll honom som en fullt naturlig följd av hans smarta agerande , skålade han generöst med sig själv. Jag , Willy Brundin samhällsbäraren , tänkte han lyckligt och konjaksrusigt. Fortsättning följer...