Efter trettio minuters körning , var de båda patrullfartygen fullt synliga. Lena drog ned hastigheten till en puttrande tomgång och plockade fram ett sjökort ur sin packning. - Kom igen nu och gör lite nytta , sa hon bryskt till Greg som tycktes ha kommit sig en smula. - Börja med att fastslå vår exakta position , beordrade hon och pekade samtidigt på den väska med utrustning som de hade med sig. Själv plockade hon fram en kraftig kikare och studerade noggrannt de båda fartygen och upptäckte att hon själv var studerad. - Okey , klart ! Det var Greg som hade fastslagit deras position och nu jämförde hon snabbt den angivelsen med den sjunkna u-båtens påstådda läge på havsbottnen. Enligt lagen om alltings jävlighet , stod det strax klart att den skarpladdade u-båten låg skrämmande nära den gräns som skiljde de båda länderna åt. Men kubaner eller vika det nu var , fick ju inte på vilkors vis förstå vad som var på färde. - Nu börjar vi ta våra prover , fastslog Lena och de började målmedvetet och mycket tydligt arbeta med vattenprover , kontroll av djupet och så vidare. Efter några timmars tröstlöst mätande och skrivande , medgav Greg att han faktiskt skulle kunna få ner en bit mat. Lena nickade och lade ifrån sig anteckningsbok och penna och hörde samtidigt ett lätt muller som närmade sig snabbt. Nu behövdes ingen kikare för att kunna se vad som var på färde. Det ena fartyget var plötsligt bara hundra meter bort , och närmade sig snabbt. - Vi får sällskap , log Lena och gladde sig i hemlighet över att det äntligen hände något. Skeppet , som för övrigt och föga överaskande hette "Castro" , var cirka sextio meter långt och såg tämligen civilt ut. Det som avvek , var skogen av master och antenner , samt den lätta automatkanonen som hotfullt ruvade i fören. Lena log sitt bästa leende och väste i mungipan åt Greg att göra detsamma. Någon , förmodligen Kaptenen , stod på fartygets brygga och höjde något som såg ut som en megafon. En röst sa något på spanska och upprepade sedan samma sak på engelska. - Dom säger något om gränsöverträdelse och att vi ska försvinna härifrån , sa Greg lite sluddrigt , eftersom han tuggade på en skinkmacka. - Vi är på rätt sida , påstod Lena och viftade samtidigt med deras sjökort , samtidigt som hon pekade på en tänkt plats längre bort. - Det är ju för fasen dom som är på vår sida , fräste hon och hötte med sin lilla näve mot Kapten och fartyg. Vad som nu hände , spädde verkligen på de uppfattningar som Lena och Greg blivit matade med under ett helt liv. En matros joggade fram till automatkanonen och gjorde ett laddningsgrepp. Nu upprepades på engelska att de skulle genast försvinna och tonfallet hade plötsligt blivit ovänligt och hotfullt. Lena reste sig upp , satte händerna på höfterna samtidigt som hon tydligt skakade på huvudet. Ett kort meningsutbyte uppstod på bryggan , men sedan gjorde Kaptenen en gest mot matrosen och hans kanon. Med ett rasslande läte , släppte den dödliga pjäsen ifrån sig en skur av kulor , men gott och väl cirka tio meter framför Lenas och Gegs lilla farkost. - Helvete , flämtade Greg ! - Dom skjuter ju skarpt , tillade han en aning onödigt. Lena kommenterade inte detta , utan startade båten , och till Gregs förfäran åkte hon närmare patrullfartyget , istället för tvärt om. Resultatet blev att skytten tappade vinkeln med sitt i däck fastskruvade vapen , och kunde inte längre nå sitt tänkta mål. Kaptenen och hans styrman såg häpet ned på den lilla båten och såg ut att kunna få hjärnblödning när som helst. Vad dom fick se var Lena som uppkäftigt sträckte upp ett mycket tydligt långfinger. - Nu kan vi åka , sa hon leende till Greg , och inom några sekunder var de på väg mot sitt eget fartyg. Fortsättning följer...