- Stig på , välkomnade Gösta servilt och gestikulerade in mot den ganska tråkiga lägenhet som utgjorde deras kontor. Tina såg tvekande ut och fick både Sylvia och Gösta att skratta. - Ta det lugnt , sa Sylvia. - Tidigare ville jag inget hellre än att strypa dig , men faktum kvarstår , tjuvar ja , bedragare , ja men definitivt inga mördare. - Det låter ju betryggande , fnittrade Tina nervöst. Hon såg sig nyfiket omkring och noterade med förvåning den enkla interiören. - Det riktigt hörs vad du tänker , sa Gösta och satte sig vid sitt skrivbord. - Men denna lokal är i första hand ett kontor för en enkel import och exportfirma. - Vi har alltså ett nätverk av rederier och åkerier. Dessutom ett antal lagerlokaler här i Sverige och i baltstaterna. - Våra revisorer kommer från kriminalvårdsstyrelsen och vår lokalhyra betalas av den samma. - Och vi går faktiskt plus , tillade han nöjt. Tina såg ut som ett barn på julafton. - Så ni är alltså gamla fängelsekunder , frågade hon lite fräckt. - Både ja och nej faktiskt , sa Sylvia och log nästan lite nostalgiskt mot Gösta. - Vi är båda från fångvården , men från varsin sida om gallret. - Man skulle kunna säga att våra hjärnor fann varandra , eller hur Gösta. - Jo , så var det medgav han och fortsatte: Ingen av oss var särskilt förtjust i att syssla med vanliga jobb , och både Sylvia och jag ansåg att idioterna där ute bad om att bli lurade och bedragna. - Lurade och bedragna , sa Tina frågande. - Men så vitt jag vet är det väl stöld som ni har sysslat med. - Ni har väl tömt eller stulit minst femton långtradare , sa Tina undrande. Sjutton faktiskt , sa Gösta allvarligt. - Men i och med att du kom på våran kod , har vi bestämt oss för att sluta. En tystnad uppstod i den lilla lokalen. - Hur då sluta , sa Tina till sist och kände rädslan komma krypande på nytt. Hon såg instinktivt mot dörren och övervägde sin situation. - Med långtradare alltså , sa Sylvia och skrattade lyckligt när hon såg Tinas oro. - Vi vill erbjuda dig kompanjonskap i vår Import och Exportfirma helt enkelt. Tina såg helt frågande ut. - Just det , sa Gösta mysande. - Det här företaget är ett så kallade pilotprojekt inom kriminalvården som ska slussa ut straffade i samhället igen. - Vi verkar visserligen vara bortglömda , men man vet aldrig med tröga byråkrater. - Det är lika bra att sköta saker och ting snyggt. - Och du blir alltså tjejen från landsorten som vill bo och leva i Stockholm och med dina kunskaper i logistik har du således fått chansen till en provanställning här hos oss. - För övrigt , sa han och blev allvarlig igen , så har några villkor. - Okey , sa Tina , jag lyssnar. - Som du förstår så måste vi lita på varandra. Han tystnade och tänkte efter. - Hållhakar på varandra funkar inte utan alltihop måste grundas på trivsel. - Vad jag menar är att jobba med det som vi tycker är en utmaning och samtidigt kul. - Om man har ett sånt jobb , fortsatte Gösta övertygande , så vill man helt enkelt inte tjalla , eller prata för mycket när man har druckit , till exempel. Han tystnade och Tina kände hur hon rodnade ända upp på öronen. - Jag är medveten om mitt vindrickande , sa hon lågt men inte utan hetta. - Och jag vet att jag kan hantera det även i fortsättningen. - Det tror vi också , Sa Sylvia. - Men när vi gör våra insatser måste vi vara helskärpta och exakta. - Alkohol försämrar omdömet och går du för långt kommer vi att se det och påminna dig. - Är detta okey för dig? Det blev en kort tystnad och sen klövs Tinas ansikte av ett stort leende. - Jaaa , sa hon och såg lycklig ut. Äntligen ett vettigt jobb. - Åja , sa Gösta med glimten i ögat - Tänk på att det är en provanställning. - Och det ska vi fira , sa Gösta och trollade fram en pava skumpa ur kontorets lilla kyl. - Skål för Götgatans Import och Exports nya medlem , utropade Sylvia och Gösta. - Man tackar , sa Tina ödmjukt och de tre glasen klirrade samstämmigt. På fönsterblecket utanför satt ödet och flinade. Han tyckte också att det skulle bli kul... Fortsättning följer...