När RR hade gått sin väg , bad Lena kvinnan som givit henne soppa , om att få besöka en toalett och kanske få några enkla sminksaker. Till Lenas stora förvåning var detta redan fixat , och med ett brett leende överlämnade Juanita , som hon hette , en liten rosa plasask med det förväntade innehållet. Hytten som Lena hade vaknat i , hade faktiskt en liten toalett och lyckligtvis även en spegel. Efter en kvart klev hon ut från det lilla utrymmet och blev överraskad ännu en gång. På hennes nu nybäddade säng låg faktiskt hennes egna kläder. Rena och nystrukna , med en rodnande Juanita stående bredvid. - Tack , snyftade Lena och gav den blyga kvinnan en stor kram. Hon tecknade åt Lena att klä på sig och pekade sen på sin klocka och sträkte upp båda händernas fingrar för att ange de minuter som detta fick ta i anspråk , varpå hon gick sin väg. - Okey , tänkte Lena. - Jag har blivit räddad från att drunkna och fått mat. - Mina kläder har tvättats och jag har än så länge blivit väl behandlad. - Jag står alltså i skuld till min välgörare , och frågan är nu vad han vill ha i gengäld?! Hon fixade med sitt hår så väl som den enkla borsten tillät , och klädde sig sen snabbt för att klara Juanitas tidsgräns. Hon var precis färdig när spanjorskan knackade och kom in i den lilla hytten. Hon synade Lena från topp till tå och nickade nöjt. Sen öppnade hon dörren och ropade efter nån som tydligen skulle ledsaga Lena till något annat ställe på fartyget. Den beväpnade vakten förde henne uppför två lejdare , och in i en matsal. - Godafton , fröken Lena , hördes en välbekant röst bakom henne , och där stod Raul Rosenthal , eller RR som han tydligen föredrog att kalla sig. - Det var en avsevärd förbättring , mot det tillstånd jag sist såg er i , kommenterade han raljant och bugade lätt på sitt grånande huvud. - Herr Rosentahl , ni har min uppriktiga tacksamhet , svarade Lena och log svagt. - Varsågod och sitt , sa RR och pekade på ett välförsett middagsbord lite längre bort i rummet. - Det var oförsiktigt av er att stanna kvar i er lilla motorbåt , med tanke på den storm som närmade sig. Lena skulle just fräsa ett ilsket svar , när samtalet avbröts av två kypare som serverade förrätten och hällde upp vin. Under denna stund av uppassarnas pyssel , hann Lena lugna ner sig och försöka finna en strategi som skulle förklara varför hon hade stannat på platsen. När kyparna hade gått sin väg , åt de under en stunds tystnad , varpå Lena lade ifrån sig skeden och spännde blicken i RR. - Bäste Herr Rosentahl , inledde hon i sammetslen ton. - På det sätt som ni övertog min fyndplats , hade ni visserligen papper på från någon myndighet , men det moraliska i denna gärning lämnar en hel del i övrigt att önska. - Men jag utgår ifrån att skamkänslor inte ingår i ert generöst tilltagna psyke. Han betraktade henne några sekunder och smuttade sen tankfullt på sitt vin. - Fröken Lena , sa han sen och lutade sig tillbaka i sin stol med en allvarlig min. - Eftersom ni måste ha gått igenom massor med dokument och förmodligen arbetat hårt för att finna den har vrakplatsen , som enligt mitt labb här på fartyget , är i runda slängar sjuhundra år , så är jag aning förvånad över avsaknaden av beläggning på det guld som vi hittade. - Guld låter sig inte påverkas , viken är en av orsakerna till dess värde. - Men vanliga beläggningar finner alltid sina vägar oavsett material. - Har ni , fröken Lena , någon förklaring till detta? Lenas tankar rusade runt efter ett trovärdigt svar , men RR förekom henne, - Mina kemister är ganska säkra på att avsaknaden av hundratals års beläggning , bara har en orsak. - Guldet har nyss kommit dit och frågan är , fröken Lena , hur detta kunde ske?! Fortsättning följer...