Anna smög sig sakta närmare lastbilen och de karlar som verkade jobba , trots att de ingenting gjorde. På lite närmare håll kunde hon se att de förmodligen var runt förtio , viket var perfekt. Just den typen av män , var enligt Annas erfarenheter , de lättaste offren. En kategori män som ofta var uttråkade både på sig själva och sin omgivning. - På dom bara , tänkte hon nästan en aning lustfyllt , och trippade så feminint och hjälplöst som möjligt med cykeln fram mot lastbilen. - Ursäkta , pep hon , och lyckades nästan klämma fram en tår. - Men vad har vi här då , skränade en ganska fet och orakad karl uppe på lastbilens bakgavellift. De andra två vände sig förvånat om och lyste upp inför möjligheten att få en stunds behaglig paus. - En sockerstrut , sa den ena , varpå den andra genast förlorade sig i utrymmet mellan blusens uppknäppta knappar. Nu försökte Anna att se tillkämpat bestämd ut , och påpekade att hon bara sökte en toalett , och absolut inget annat. - He he , vi kan hjälpa dig till muggen , bruden , sa han uppe på liften , och hans kompisar instämde lystet fnissande. - Jävlar , nu har jag skitit i det blå skåpet , tänkte Anna , samtidigt som lastbilens lift sakta började röra sig nedåt. - Vad pågår här !? Den plötsliga rösten skar som en kniv genom den hotfulla atmosfär som bildats vid den lilla kajplatsen bakom Fabriken. Och nu kom Annas tårar , men mer av lättnad än något annat. - Jag frågade herrarna om det fanns en toalett i närheten , snyftade hon ,och sen... - Jag förstår , sa hennes okände räddare och tog bestämt hennes hand. - Och ni , sa han och vände sig till de nu synbart ångerfulla männen , fortsätter med vad ni gjorde , förutsatt att det var arbete. Med dessa ord ekande ute på kajen , vände han på klacken och gick in i huset med Anna vid sin sida. - Förlåt mig , Fröken lilla , men ni ska strax få komma till en vettig bekvämlighetsinrättning utan vidhängande slödder , la han till och försökte le. Efter en snabb och aningens generad och tyst hissfärd , klev de ut i en ovanligt kort korridor som slutade i en dubbeldörr. - Strax framme , lovade han och visade in henne i något som såg ut som ett slags väntrum. En dam bakom ett välstädat skrivbord lyfte på ett välansat ögonbryn , men sa inte ett ord. Ytterligare en dörr avslöjade ett ljust och luftigt kontor , med fönster åt två håll , och en bedövande utsikt över Staden. Men nu var Anna noga med att försöka se pinknödig ut , och störtade därför mot den anvisade dörren. Nu kunde hon få ordning på både tankar och smink , och glömde heller inte att spola ordentligt. Efter att prövat ut rätt sorts uttryck i ansiktet , vilket i detta fall passade bäst med "lättad och generad", klev hon ut i den ljusa och behagliga kontorslokalen. - Tack , snälla ni , sa hon och tog några försiktiga steg mot den dörr som ledde ut mot sekreterarens rum. - Snälla Fröken , sa han och gjorde en gest emot en soffmöbel intill ett fönster. - Låt mig åtminstone symboliskt gottgöra er för drumlarna där nere vid kajen. - Kaffe eller te , undrade han med en frågande min , och medan Anna försökte fatta vilken tur hon hade , nästan viskade hon , kaffe !! - Mitt namn är föresten Arne Frisk , och ska föreställa chefen här på Fabriken. Anna behöll sin generade min , och medgav att hon hette Anna. Mannen som kallade sig för Arne , hade tydligen egen kaffeapparat , och en minut senare satt de båda och smuttade. - Välj rätt spår nu , tänkte Anna och såg sig undrande om i lokalen. - Och vad tillverkar min räddare här på Fabriken?, frågade hon och låtsades rätta till remmen på sin handväska , med resultatet att hennes bröst hotade att spränga blusens knappar. Arne Frisk svarade inte genast , dels på grund av att han inte hade för vana att prata om Fabrikens produktion , och dels för att han plötsligt erinrade sig hur mycket han hade försummat det motsatta könet. - Påtår , frågade han istället artigt , samtidigt som han snabbt la upp en plan för det fortsatta samtalet. Fortsättning följer...