Göran Lidman kände sig lättad. Samarbetet med Stora Åkeriets bränsleleverantör hade givit resultat. Klara och tydliga bilder som kunde identifiera de skyldiga , när de "bonustankade", låg framför honom på skrivbordet. Det var visserligen bara två av ett förmodat femtontal , men han kunde i vart fall börja nysta. Frågan var hur han skulle bete sig gentemot Jens. Dennes överdrivna visshet om hur personalpolitik skulle bedrivas , gjorde honom tämligen lätthanterlig. Åtminstone så länge han försågs med goda nyheter. Smolket i glädjebägaren kunde silas bort och Jens Sandin fortsatte med att leva med sin illusion. Men om Göran helt plötsligt skulle lägga upp bevis för vad som pågick , kunde hela tillvaron bli förbytt. En arbetsgivare som gick runt och la sig i allt man gjorde var inte bra och för mycket damm skulle röras upp. Det var illa nog med den enorma ökningen av självrisken som låg som en blöt ekonomisk filt över åkeriet. Nej , det fick bli ett privat och allvarligt samtal med bränsletjuvarna med innebörden att nästa gång var det slut. Göran Lidman stoppade resolut ned de avslöjande fotografierna och det bifogade brevet från bränsleleverantören i sin innerficka på kavajen. Han hade fattat sitt beslut. Äntligen !! Orsaken till detta spontana utrop var faktiskt Tinas oväntade skvaller. Han , Linus Carlström skulle få sin fasta anställning bekräftad inom kort. - Jag har berättat för Göran hur bra du har skött dig , teaterviskade hon i hans öra när de möttes nere på terminalgolvet. Visserligen hade provtjänstgöringen ännu inte nått sitt slut , men den saken var ju upp till åkeriet att bekymra sig om. - Toppen sa Linus , och såg sig diskret om efter fel sorts åhörare , som till exempel Ohlsson. - Vad sägs om fler fjärrjobb , undrade Tina med ett spefullt leende i mungipan. - Lägg av , sa Linus och flinade brett. - Du vet mycket väl att jag älskar både bil och jobb och skulle göra mycket för att få hålla på med det hela tiden. - Och mig då , sa Tina kokett och vände utmanande upp sin svagt röda mun mot honom. - Älskar du inte mig lite grann åtminstone? Hennes röst hade blivit hes och utmanande. - Vilken jävla kärring , tänkte Linus , men tog mod till sig och sa : - Jodå Tina , men det är nog säkrast att jag håller mig till lastbilsrattarna istället för dina. Han tittade menande ned på Tinas noggrant upplyfta behag som trängdes under hennes något för trånga blus. Hon gav honom ett nytt löftesrikt leende , vände på klacken och gick med behagligt rullande höfter mot trappan upp mot kontoret. - Äntligen , tänkte Linus på nytt och nu vandrade tankarna till ettan på Blomstergatan. Höghusen som låg alldeles intill en av genomfartslederna och helt nära jobbet , var populära bostäder och därför tämligen dyra. Men hade man fast jobb så kunde man få låna de fyrahundratusen det kunde bli tal om. Han skulle ringa så fort det blev tid och möjlighet. "Ringo" kallades han , mest på grund av sin förtjusning för pråliga klackringar. Dessutom trodde han sig vara en snidare på trummor , som han till omgivningens förfäran hamrade på så fort tillfälle gavs. Som tur var fanns dessa uppställda i en gammal lagerlokal som också tjänstgjorde som förråd av stöldgods. Ringo , som egentligen hette Erik Svensson , hade gjort karriär inom brottets bana med början i femtonårsåldern. Då var det snatterier som gällde och efter nesan att blivit tagen en gång , beslöt han att bilda bolag. Det vill säga , han lät andra sköta snattandet. Han upptäckte snart att man behövde aldrig träffa de som gjorde jobbet , utan detta kunde ske via ombud som han kunde lita på och betalade bra. Ifrån att lagrat det stulna i ruffiga förråd , kunde han så småningom hyra lägenheter , för att tillslut övergå till ett rejält lager. Hans nät av köpare vidgades och snart kunde han få sina första beställningsjobb Det var då han kom på sin mest lysande ide. En liten lagerlokal på Bäckby "riggades" och Erik Svensson lät sig tas på bar gärning. Väl förtrogen med 70 talets liberala lagstiftning angående häleribrott , klarade han sig med tre månader på Tillbergas öppna anstalt. Under denna tid pågick affärerna som vanligt. Rättvisan klappade däremot sig själv på ryggen och fastslog att Erik Svenssons tid som småhälare var slut och sagde Svensson var "återanpassad" till samhälle och folkhem. Han log ett inåtvänt leende när han tänkte på alla år av polisiär frid som han hade köpt sig med de där tre månaderna. En förövrigt trivsam vistelse med god och riklig mat samt enkel men lättöverskådlig bostad. Vid "muck" hade han till och med fått en slant. Men nu hade en förfrågan inkommit angående en regelrätt misshandel. Inte för att han själv någonsin skulle göra en sån sak , men han kände ju andra som ständigt sysslade med detta. Och i det här fallet var det tilltänkta offret dessutom en tjej i försäkringsbranschen. Fortsättning följer...