Arne ryggade nästan tillbaka när han öppnade dörren till det som skulle föreställa hans hem. Det var nästan sex veckor sedan han hade lämnat alltihop med en liten resväska i näven. Och den nu för tiden före detta flickvännens ilskna rop ringande i öronen. Åtminstone antog han att det var före detta , eftersom han inte hört av sig och till labbet kunde ju ingen ringa. Han suckade djupt och plockade upp det lilla berget av post som låg och vräkte ut sig innanför dörren. Han grimaserade illa av stanken som måste komma från sopor och kylskåp. Nu vidtog ett drygt arbete med att städa , tvätta och gå ut med soporna. Blommorna hade klarat sig , men plast är tåligt , flinade han och sköljde helt enkelt av dem under kranen. När klockan närmade sig fem på eftermiddagen var han i det närmaste färdig. Tvätten var ren och prydligt vikt samt lagt på sina hyllor. Kylskåp och skafferi var rentorkade och gapade nu tämligen tomma. - Jag bor ju ihop med Bea , tänkte han och packade sin lilla resväska med några ombyten. Plötsligt erinrade han sig högen med post som han hade slängt på köksbordet och började sortera. Det mesta var som vanligt reklam , eftersom alla räkningar sedan länge gick via E-faktura eller autogiro. Längst ner i högen låg faktiskt ett helt vanligt kuvert med ett helt vanligt frimärke. - Inte från Lea iallafall , tänkte han och studerade handstilen , samtidigt som han nyfiket vände och vred på den ovanliga försändelsen. - Vem kan det vara som skriver personliga brev idag , funderade han tankspritt och sprättade försiktigt. Efter fem minuter satt han fortfarande med brevet i sin hand och bara stirrade. - Har pappa skrivit brev...? Det var tveksamt om hans far överhuvudtaget kunde stava. - Och nu vill han att vi ska träffas? Den person som hans mor angett som hans far , var så vitt Arne visste en grav alkoholist. Arne studerade noggrant de få nedpräntade orden och insåg snart att det fanns två personer bakom detta brev. Adressen på utsidan var helt klart skriven av någon annan , men det skulle han titta närmare på när han kom till labbet. Efter en snabbis till Ica-ladan och systembolaget återvände han till jobbet och Bea. - Där är du ju ! Jörgen Janssons röst ekade nästan i den tomma receptionen. - Du får inte försvinna så där ,smågrälade han med ett oroligt uttryck i sitt magra ansikte. - Arne pekade på den tomma receptionsdisken. - Det är ju bara att fråga där , sa han och blev samtidigt irriterad över sin chefs sätt att försöka spela hönsmamma. - När får jag en förevisning? , tjatade han med ett barns iver inför tomtens ankomst på Julafton. Arne ville minst av allt låta honom träffa Bea just nu , men insåg att det var lika bra att få det gjort. Han suckade och frågade om fredag klockan tolv kunde passa. Arne fortsatte gå men chefen ville nåt mer. - Ööhum , alltså , nu är det så här , mumlade han osäkert. Arne stod tyst och väntade , men hade redan anat vad som skulle komma. - Du vill ha med en kundrepresentant , sa han rakt på sak. Jörgen Jansson nickade energiskt. - Ja , det vore... Okey , det är egentligen för tidigt men sen vill jag ha arbetsro , sa Arne och försökte att se sträng ut. - Perfekt , myste Jörgen Jansson och försvann ut mot parkeringen med ett stort leende i hela ansiktet. Väl uppe i sitt labb kunde Arne konstatera att inget tycktes ha förändrats. Han kollade noggrant syrenivåer och temperaturer och tänkte på Beas sätt att själv reglera sitt tillstånd. När allt han hade haft med sig var uppackat och klart , satte han sig ned och studerade både Sams och sina egna anteckningar. Plötsligt stördes läsandet av ett svagt skimmer borta vid hologrampodiet. Han såg förvånat upp och till hans stora förvåning såg han Bea ta form. Borta vid kontrollstolen började dioder lysa som om en osynlig hand hade börjat styra reglagen. Arne reste sig och gick sakta fram mot det gula streck som angav hur nära man fick gå de intensiva strålarna. Sen stod hon där !! - Blir det bra så här mästare? Arne hörde en sval och vänligt effektiv röst inne i sitt huvud och blev alldeles matt i hela kroppen. - Hur...stammade han inför den obehagliga upplevelsen , hur gör du? - Lätt som en plätt , sa den nu fullt synliga Bea. Arne hade sjunkit ned på knä och bara stirrade. Han såg en kortklippt och mörkhårig kvinna i trettioårsåldern , klädd i en strikt dräkt från Armani. Hela gestalten utstrålade genuin effektivitet och själva tjänstvilligheten personifierad. - Har du glömt bilolyckan , frågade hon sakligt? Bilolyckan...? Arne glodde oförstående. - Tänkte väl det , sa Bea och berättade. - Kort sagt så är den mänskliga hjärnan byggd för två riktningar , men i de flesta fall fungerar den bara åt ett håll. - I just ditt fall blev smällen mot ditt huvud när du blev påkörd , en avgörande betydelse. - Denna lilla punkt i ditt huvud aktiverades av någon anledning och det betyder att du kan höra vad en del andra människor tänker. - Hänger du med , frågade Bea glatt? - Läkarkvinnan , tänkte Arne och nickade åt Bea att fortsätta. - Okey , jag kan också kommunicera med dig och det var det du hörde. - Jag kan således läsa det virrvarr som du kallar för tankar och känner därför till att du måste visa upp mig på fredag. - Det var orsaken till att jag frågade dig om mitt utseende dög. Arne som hade hämtat sig en aning , lyckades prestera ett snett leende. - Förutom att du har glömt skorna så ser du underbar ut , sa han och reste sig från sitt knästående. Bort ifrån podiet hördes en förorättad fnysning och Beas bild försvann. - Det blir nog en intressant fredag , tänkte han och gick hungrigt mot kylens öl och smörgås. Fortsättning följer...