Stunden där på bänken , den bänk där de hade träffats för första gången , hade åter kommit till sin rätt. Konsten och styrkan att öppna sig inför någon , och dessutom säga sanningen , var olika svårt för olika människor. - Du har varit modig , sa Calle , och bet glupskt i en ostfralla , som om den allvarstyngda pratstunden hade gjort honom vrålhungrig. - Du fattar väl vad gästerna tyckte , suckade hon , och tänkte bittert tillbaka på gårdagskvällen. - Ja ja , sa Calle nästan lite irriterat mellan tuggorna. - Men nu är det så en gång för alla , att folk alltid snackar skit om varandra. - Det är helt enkelt för roligt att låta bli , påstod han och tog en djup klunk kaffe. - Det viktigaste för oss två , är att lära känna varandra så bra att det inger förtroende , och då menar jag att vad som än bubblar inom en , ska den andre kunna lyssna på och prata om saken. Calle tystnade och tog Evas hand i sin. - Det där med din törst som plötsligt dyker upp som gubben i lådan , får vi helt enkelt hjälpas åt med. Han packade ihop deras massäcksrester och slängde in bagen i baksätet. - Kom nu , så åker vi hem , sa han och log. Tiden gick och Calle och Evas liv fick fastare konturer i många avseenden. Bokföring , som Calle kunde rent av strunta i , lärde sig Eva tämligen snabbt , vilket fick Calles revisor att höja på ögonbrynen. - Nu fattar man ju vad som står här , var hans syrliga kommentar vid första anblicken av siffrorna. Fester hölls hemma hos dom , och de var själva ofta bjudna , men Eva höll sig och sina törstiga lustar i strama tyglar , och blev rutinerad i konsten att känna gränserna. Calle som visste vilket jobb som låg bakom fasaden , var stolt över henne , och en vacker dag hade det gått två år som de knappt hade märkt. - Det är dags för "bänken" , sa Eva , och log med hela ansiktet. Det var en solig söndagseftermiddag , och en generös korg var packad med allt möjligt gott. - Och ingen bil , sa hon bestämt. - Vi ska promenera och det gör oss bara gott , eftersom vi faktiskt mer eller mindre bor i bilarna. - Har du packat några bira? , undrade Calle törstigt och tittade misstänksamt på den svällande korgen. - Kanske det , fnissade Eva , och du ska få göra rätt för dom , sa hon låtsat strängt , och pekade på selen som var fäst vid korgen. - Spänn på dig grejerna så att vi kommer iväg nån gång. - Jag svälter , påstod hon , och klappade sin platta mage. "Bänken", hade blivit en sorts sammanhållande symbol , och hade den inte varit kommunal egendom , så hade de köpt den där den stod. Efter en haltimmes stilla promenad var de framme. - Hit med en öl , flåsade Calle , och krängde av sig den korg som nu skulle bli avsevärt lättare. - Vill du ha en ägg och sill , eller korv och ost , sa Eva gravallvarligt , och tycktes inte ha hört ett ord om öl. Calle var med på galoppen och sjönk ner på knä. - Snälla Frun , om jag inte får en korv och ost , blir jag tokig , sa han med ångest i rösten. - Och möjligen en öl till den , flinade han. Solen sken allt vad den orkade på två människor som verkligen försökte. Fortsättning följer...