Lenas överarmar hade blivit knottriga av den plötsligt kyliga kvällen , och kolet i hennes grill hade förvandlats till aska. Hon reste sig stelt och började duka av sitt grillbord. En snabb titt på klockan visade dock att kvällen ännu var ung , och efter att hjälpligt ha gjort rent efter sig , gick hon in i lilla salongen och tände i den öppna spisen. Lågorna började snart dansa hemtrevligt och värmande , vilket Lena , som nästan huttrade , välkomnade. En titt i kylen , avslöjade en skvätt vispad grädde som stod bredvid en skål med jordgubbar. - Perfekt , tänkte hon och satte på lite bryggkaffe. Snart stod ett glas Irisch Coffey på det lilla bordet intill brasan , och hon kröp upp i den stora fåtöljen och kände värmen komma tillbaka. - Jäklar vad jag sprang fort den där dagen , tänkte hon och smuttade på sin värmande drink. Hon ryste till vid tanken på hur nära det hade varit att hennes liv skulle ha slutat där , men så fanns det ju annat att minnas , och hennes mungipor drogs spontant uppåt. Hennes tanklösa och vilda flykt ifrån sin väktares mördare , fick efter några minuter ett abrupt slut iform av en trädrot. Hon föll hårt i marken , och i några ögonblicklev förlorade hon antagligen medvetandet. - Fan , nu tar dom mig , tänkte hon desperat och kände hur något fuktigt ströks över hennes ansikte. Hon öppnade motvilligt sina ihopknipna ögon , och såg rakt in i ett skrynkligt hundfejs. - Voff , sa hundfejset och slickade vidare i hennes ansikte som uppenbarligen blödde av den hårdhänta kontakten med moder jord. Hon satte sig mödosamt upp och knuffade försiktigt bort den slickande hunden. Inga förföljande steg kunde höras , men vad som däremot kunde höras , var att någon ropade. - Einstein , hallå , var är du din hundracka? Jycken , nån sorts bulldogg , vars namn tydligen var Einstein , lystrade och började stormskälla , men blev kvar på sin post. Det var ett mycket kort och hest skall , som lät envist och betryggande i Lenas öron. Plötsligt dök husse upp på scenen , och Einstein kunde stolt visa upp sitt fynd och försökte ihärdigt vifta med den svans han inte hade. Husse , som visade sig vara en ganska ung och gänglig pojke i slutet av tonåren , knallade lugnt fram till henne och stäckte ut en hand och drog upp henne i stående. - Varför ligger du här? Frågan var motiverad , och Lena sa att hon skulle berätta , om de först kunde ta sig därifrån. Efter en kvarts promenad kom de fram till en väg som tycktes vara någorlunda trafikerad. - Där borta finns det ett fik , sa pojken och pekade på ett ställe hundra meter bort på gatan. - Visst , men jag har inte ett öre , snyftade Lena , och kände sig för första gången på mycket länge , som en hjälplös flicka. - Äsch , sa gossen och flinade med stora vita tänder. - Det fixar jag , sa han och tog hennes hand i sin stora näve. Fortsättning följer...