På söndagsmorgonen vaknade Eva runt lunch och kände sig bedrövlig. Den halvtömda konjaksflaskan talade sitt tydliga språk , och en överfullt askfat gjorde inte saken bättre. Att gå upp och möta sitt ansikte i badrumsspegeln var inte att tänka på. Hon sneglade på både flaska och ciggaretter ännu en gång , men kände hur det vände sig i magen av blotta tanken. - Karljävlar , tänkte hon , och fortsatte att svära en stund utan att upprepa sig. Till slut pallrade hon sig upp ur sängen och ut i köket , och en efterlängtad kopp kaffe. Rester av Jansson ,och tallrikar med fasttorkade matrester fick bli hennes sällskap denna morgon. - Varför är vi kvinnor skapta så komplicerade , tänkte hon surt , medan hon sörplade på det heta kaffet. - Ska det verkligen vara så svårt att hitta en karl som gör som man säger , och samtidigt kunna vara trygg hos och se upp till...!? Under den timme det tog att städa bort gårdagens beska minnen från sitt hem , lovade hon sig själv heligt och dyrt att bli en nucka och leva i celibat resten av sitt värdelösa liv. Eva duschade hett och länge , smorde in hela sin kropp med väldoftande oljor , och la därefter en omsorgsfull makeup. - Där är du ju , sa hon till den spegel som hon inte hade vågat titta i för en stund sedan. Något mer tillfreds med tillvaron , gick hon ut på balkongen för att känna efter hur hon skulle klä sig. Varmt solsken från en kornblå himmel , betydde promenad i sommarklänning och halvklackade skor. Målet fick bli bänkarna nere vid sjön , dit det åtminstone var tre kilometer , vilket för ögonblicket var långt nog.///
Carl Edward Jeremias Silverclou , hette faktiskt så , och hade fått lida för det under hela sin uppväxt. Visserligen benämndes han vanligtvis "Calle" , men hade alltid haft svårt för mer formella presentationer.
Calle hade blivit uppfostrad till segling , och hade kajkat fram i allt från jollar , till stora "tolvor" , och visst hade det varit härligt med den saltmättade vinden i ansiktet , men att lägga ner en dryg miljon på en hyfsad segelbåt , var det absolut inte tal om. Men i ärendet "Carl Edward Jeremias Silverclou" , hade ödet både givit och tagit på gott och ont. Calles föräldrar hade åkt till Afrika på safari , men det lilla femsitsiga propellerplanet som skulle ta det gamla paret ut i vildmarken , hann knappt att lyfta , förrän det störtade och brann upp med man och allt. Plötsligt var han ensam arvtagare till i runda slängar femtio miljoner svenska kronor utspridda på diverse konton , fyra fullbelagda hyreshus utan lån , och föräldrarnas gamla kråkslott till bostad. Familjens advokatfirma "Slinger och Bult" förhörde sig om hur den nye ägaren ville ha det , och efter några sekunders funderingar hade Calle svarat : Sälj rubbet , och hör av er när det är klart. Nåja , lite slantar hade han plockat ut ur dödsboet , och köpt en sexcylindrig Yamaha , vilket faktiskt också erbjöd vind i ansiktet och fartens tjusning. Calle var förtiotvå år fyllda , men upplevde inte sin medelålder som någon belastning.
Hans inställning till det motsatta könet var normal , men knappast överdriven.
Man kan nog säga att Calle var en tämligen vanlig kille i sina någorlunda bästa år.///
Eva mådde avsevärt bättre , och vädret fick henne att le för första gången denna dag.
Det där med skinkmackan och kaffetermosen , som hon lyckats få med sig , föreföll just nu som en extra bra ide. Hon såg sig om efter en picknickplats som kunde duga , och trots att
hela sjösidan var fylld med bänkar , satt det folk överallt , och att inta kaffe och macka i förnäm avskildhet , var det inte tal om. Plötsligt fick hon syn på en karl i cirka förtioårsåldern som satt ensam på en bänk , och försökte sluka en halv baguette. - Tror du vi kan dela på bänken , undrade hon , men glömde bort att le. Killen i skinnstället svarade mumlande som man vanligtvis gör med ett halvt bageri i munnen , och pekade inbjudande på bänkens andra halva. - Ursäkta mig , jag heter Calle , och visst får du siita ner , sa han till slut. - Tack , jag heter Eva , och det var lite mer folk här nere vid sjön än jag trodde , konverserade hon artigt. Eva satte sig längst ut på bänkens kant och dukade upp sin massäck ovanpå en vit servett. - Ingen dålig bike du har där , småpratade hon och nickade mot Yamahan. - Åjavars , sa Calle och log lyckligt.
- Jag har alltid önskat mig nåt liknande , och nu har drömmen till sist gått i uppfyllelse. Calle hade tydligen tröttnat på sin jättemacka , slet den i bitar och matade de redan välnärda måsarna. Och du använder apostlahästarna , sa han till slut när tystnaden blivit påträngande.
- Eva prövade ännu ett leende. - Tja , nån motorcykel har jag ju inte , men det ser onekligen härligt ut , åtminstone en sån här dag.
De satt tysta en stund , och sen tog Calle upp papper och penna och plitade ner något. - Vad sägs om en tur till Gripsholms slott imorgon , förutsatt att vädret håller i sig förstås , sa han och överlämnade lappen som visade sig vara hans mobilnummer. - Jag hämtar dig klockan elva , sa han och drog upp den grova dragkedjan i skinnstället. Eva betraktade den skinnklädde förvånat , men kom inte på nåt dräpande svar , utan invände att nåt skinnställ hade hon minsann inte , för att inte tala om hjälm. - Det fixar vi morgon , sa han , som om det hade varit den naturligaste saken i världen. Och i nästa ögonblick startade han den stora hojen och försvann. - Det var det värsta , tänkte Eva , och undrade helt kort om hon hade mött Gud eller Djävulen. - Nåja , det visar sig imorgon , och det där med Nunna , får nog dröja ett tag , tänkte hon leende och började gå hemmåt.
Fortsättning följer...