Lena insåg med smärtsam insikt att hon hade somnat i sin fåtölj , och att brasan hade slocknat för länge sedan. En blick på klockan berättade att det var midnatt , och att det var dags att gå på toa.
Det konstiga var att hennes vakna tankar hade övergått till nån sorts ytlig dröm , som RR:s påstående
om skattens tveksamhet , hade väckt henne ur. Lena rensade ansiktet från smink , samtidigt som hon tänkte på det där uppenbart pinsamma ögonblicket med den gamla skattens alltför nya utseende , och svor över faderns uppenbara tanklöshet. Hon gick ut ur sitt stora badrum och fram mot sin säng , men blev stående halvvägs. - Jag kommer aldrig att somna , tänkte hon , och gick istället fram till det stora altanfönstret , och såg ut över sin vackra park som nu badade i en generös fullmånes vitbleka ljus.
- Mitt liv har varit fyllt av alla sorters män , och i massor av äventyr , och vilken kvinna vill inte ha det så , frågade hon sig , men visste vad svaret skulle bli. - De flesta kvinnor vill ha en god man , friska barn och ett vackert hem att inreda och pyssla i , tänkte hon en aning bittert. Visst var hon kvinna , och hade även varit ganska vacker i sin ungdom , men nån särskild man hade det inte blivit , bara väldigt många. Och även om tanken var motbjudande , så var hon helt enkelt alldeles för självupptagen för att bli mamma. - Det är inte undra på att jag dricker , tänkte hon dystert , och plockade fram en flaska rött och korkade upp. En skål med salta jordnötter fick följa med. Lena placerade allt på ett litet bord av rotting och frostat glas. Stolen var även den av flätad rotting , och tillräckligt obekväm för att hon inte skulle somna i första taget. Och nu stirrade hon inte in i nån brasa , utan över parkens många fantasieggande skuggor. Hon tog några djupa klunkar av det mandelsmakande vinet , och återvände till vad som hade utspelat sig på RR:s fartyg. Han satt och påstod att guldet var "placerat" på havsbottnen av nutidsmänniskor , och inte gått förlorat för sjuhundra år sedan. Sedan hade han helt fräckt påstått att hon skulle ha något med saken att göra. - Det vet jag ingenting om , hade Lena mycket riktigt också sagt , för så var det ju , åtminstone nästan...
RR hade tittat eftertänksamt på henne , men ryckt på axlarna och suckat djupt.
- Jag kommer trots detta att plocka upp guldet och transportera det till Havanna , och inte nämna saken för några amerikanska myndigheter , sa han , och reste sig upp som tecken på att samtalet var slut.
- Och jag då? , sa Lena. - Jag bad dig artigt om assistans , och borde väl ändå få lite av fyndet.
- Du fick ditt liv , sa han kort , varpå han försvann ut ur den lilla matsalen.
En sorts matros kom fram till henne , och sa sig vara eskorten till hennes hytt. Hon lät sig viljelöst ledas , och undrade samtidigt hur pappsen och hans kompisar skulle fixa det här.
Men samtidigt erinrade hon sig faderns ord , och det vid fler än ett tillfälle.
- Du är ju så klok , min kära dotter , och brukar alltid hitta en lösning...
Fortsättning följer...