Landets Statsminister suckade tungt. Han gillade visserligen att vara på toppen av pyramiden , och till en början hade han även gillat att vara ständigt påpassad. Solbränna från maktens hetta , var något som han tveklöst gillade och faktiskt njöt av. Men det innebar ofta femtontimmars arbetsdagar , eller mer , trots alla hans ministrar och deras depardement. Statsminister Sven Svensson hade ofta blivit retad för sitt namn , men hade av ren envishet kämpat vidare , och vänt det till sin fördel. Sven Svensson , förvandlades från något trist och intetsägande , till en man av folket , och till slut deras ledare. Det fanns ingen högfärd gömd i detta namn , och lade man hans ödmjuka sätt till saken , upplevde folk i allmänhet enbart trygghet i hans sätt att hantera landets och Stadens politik.
Sven Svensson såg ner på sitt tomma skrivbord och reste sig tungt ur sin bekväma skrivbordsfåtölj och gick fram till det stora panoramafönstret. - Fredag afton , tänkte han , och såg ned på det stora torget som utgjorde platsen utanför regeringsbyggnaden. - Folk handlar nåt gott att äta , och de flesta tar förmodligen en sväng om systemet , fortsatte Statsministern sina funderingar.
Själv var han måttlig med både mat och brännvin , eftersom sånt räknades en sån som han till last ,
åtminstone av hans meningsmotståndare i allmänhet , och av journalistkåren i synnerhet.
- Men visst vore det gott med en ägg och sill , samt en kall nubbe och en pilsner.
Sven Svenssons längtansfulla funderingar avbröts av en försiktig knackning på dörren. Och i nästa ögonblick stod Fru Modin på hans tröskel. - Handelsminister Göransson undrar om ni har några
minuter till övers? , sa hon med neutral ton och dito ansikte. - För all del , suckade Statsminister Svensson , och gjorde en inbjudande gest. Han ställde sig av gammal vana strax intill och lite framför sitt skrivbord , vilket skulle se artigt inbjudande ut. Det hade han åtminstone fått lära sig under åren i ungdomsförbundet , och sånt satt i. In stormade Handelsminister Göransson som var tämligen fet och bar ständigt illasittande kläder , och luktade alltför illa , alltför ofta. Att det sprayades deodorant ovanpå allt det svettiga , lade dessvärre enbart sten på börda.
Göransson hade precis som Statsministern själv , både övernattningsrum och en duschkabin , vilka inte tycktes användas alltför mycket med tanke på den odör som hans feta kollega utsöndrade.
Eftersom besöksstolen såg en smula ynklig ut i förhållade till besökarens ända , satte Göransson sig i besökssoffan som lyckligtvis fanns till hands vid den neutrala långväggen.
- Det är den där jäkla Fabriken igen , flåsade Göransson upprört. - Jaha , sa Svensson , och suckade ånyo , fast den här gången tyst. - Var vänlig och uppdatera mig , bad han , men utan att sätta sig ned i samma möbel som Göransson. - Det är alltså vår lille spion i Staden , som jag har nämnt tidigare. - Hmm , ja , honom minns jag svagt , hummade Svensson försiktigt och undvikande.
- Vad nytt med honom , undrade Statsministern och anade bekymmer som han inte ville ha.
Göransson tog ett djupt andetag och gick vidare. - Denne spion har mot ersättning av Fabrikens utsände , viket vi med säkerhet vet , testat vissa mediciner under ett halvårs tid.
Svensson kastade en ganska tydlig blick på sitt armbandsur , och hans kollega fattade vinken.
- Kort sagt , efter ett par läkarbesök , har vår spion blivit helt steril. Svensson stelnade till , och insåg att hans fredagskväll inte skulle bli den bästa att minnas.
Fortsättning följer...