Ewy åt sin frukost samtidigt som hon tänkte febrilt. Antingen är jag knäpp , eller så har jag faktiskt fått en Ande till vän. - Du är väldigt svårövertygad , hörde hon Besökaren säga i sitt huvud.
- Men okey , luta dig tillbaka mot kudden , så ska jag berätta min historia. Jag föddes i en liten ort som hette Sigtuna för länge sedan. Tyvärr dog min moder när jag föddes , och uppväxten blev en smula hårdhänt. Han som bestämde på den tiden hette Olof Skötkonung , fast det fanns ju inte så mycket att bestämma över , så för att det skulle låta lite bättre, kallade han Sigtuna för Stad.
Men för att göra en lång historia kort , så dök ryssarna upp en dag och slaktade , stal och ödelade hela Sigtuna. Själv hade jag gömt mig inne i kyrkan under altaret , och när kyrkan var plundrad , tände man eld på kyrkbänkarna och försvann. Röken var så tät att jag inte hittade ut...
Besökaren tystnade för ett ögonblick , och suckade djupt. - Vad som hände med min kropp har jag ingen aning om , men min Gudstro var stark och himlen var mitt hopp. - Emellertid måste något gått på tok , för plötsligt befann jag mig ingenstans. - Inget ljud , inga känslor , ingen kropp , utan bara mörker och en tunn tråd av medvetande. - Jag var levande , men död !!
Besökaren tystnade , och Ewy undrade om hon skulle våga säga något. - Men hur kom du hit , om du nu var fast i det där mörkret? , dristade hon sig till slut att fråga. - Uppriktigt sagt , har jag ingen aning , sa Besökaren , men lät nu lite ivrigare. - En gissning är att dina övningar vid ditt hemmagjorda altare fann mig av en slump , men som sagt , jag vet inte. - En sån fantastisk historia , utbrast Ewy , och klappade i händerna av hänförelse. - Men hur gör du med frukostbrickor , och , hmm , annat , frågade hon generat men nyfiket. - Ja , det vet jag faktiskt inte själv , medgav Besökaren fundersamt. - Jag upptäckte dessa möjligheter när du sov , och har faktiskt övat några timmar på dessa nyvunna konster. - Ta då bort den här brickan till att börja med , sa Ewy , och tittade på klockan. - Det är snart dags att gå till jobbet , min käre Besökare , och det kommer du nog att gilla.
På nolltid hade Besökaren fixat disk och städning , och en halvtimme senare var de båda på väg till jobbet. - En sån underlig kyrka , sa Besökaren , och betraktade den moderna byggnaden.
- Det finns gott om kyrkor som du skulle känna igen. - Alltså som de såg ut på din tid , förtydligade hon lite nervöst. Väl inne i kyrkan mötte de pastorn , men som bara nickade surt till hälsning och fortsatte fram mot altare och predikstol. - Snorkig typ , fnyste Besökaren irriterat.
- Ja ja , suckade Ewy lite uppgivet. - Den Gudsmannen skrattar inte i onödan. Nu började klockor ringa , och Besökaren lät lite gladare. - Den musiken finns åtminstone kvar , utbrast han nöjt , men var är folket? - På min tid gick alla i kyrkan , och dom som inte kom blev hämtade.
- Käre Vän och Besökare , sa Ewy i sträng ton. - Det var nästan tusen år sen du var i nån kyrka , och kom ihåg hur det gick då , så ta det nu bara lugnt.
Fortsättning följer...