Calle satt som bedövad vid köksbordet efter att ha läst Evas brev tre gånger. - Vad fasiken håller hon på med nu , undrade han oroligt. Men så skärpte han till sig och gick raka vägen fram till kaffebryggaren och laddade fullt. Sen bredde han smörgåsar med hennes favoritpålägg och packade alltihop snyggt och prydligt i en väska.. - Jag tror jag vet var du är , smålog han för sig själv , och ilade ut till bilen.
Eva upplevde att promenaden gjorde henne gott och den välbekanta sträckan gav henne lite av det
självförtroende som hon hade supit bort. Hon tvingade sig själv att erkänna sin lust till berusningens ansvarslösa behag , och hur lätt det var att hitta en orsak till att dricka. - Ett underligt gift , tänkte hon , och kände samtidigt hur samvetskvalen genast började trängas med törsten. - Om jag har fattat det hela rätt , så vill vardagsalkoholisten inte ha någon verklighet , eller åtminstone verklighet på sina egna villkor , resonerade hon , och blev plötsligt alldeles torr i munnen. Om det var på grund av det skoningslösa resonemanget , eller om det var i avsaknad av alkohol , visste hon inte. Men knäna började kännas som kokt spagetti , och i det läget hörde hon en välbekant röst.
- Frun ser lite medtagen ut , sa rösten , och Eva höjde förskräckt blicken. CALLE !! Nu vek sig verkligen hennes ben och hon kände i samma ögonblick Calles starka armar försiktigt placera henne
på bänken intill. Hjärtat höll på att slå sig ut ur hennes bröst , och under tiden packade Calle upp mackor och kaffe. - Men hur...hon svalde hårt och försökte få nån ordning på sin skenande andning.
- Om man är upprörd , så väljer man automatiskt välbekanta sträckor , sa Calle , och började smaska på en macka med stekt ägg och kaviar. - Åh , leverpastej med smörgåsgurka , pep Eva lyckligt , och försåg sig med välbehag. De åt en stund under tystnad , eftersom det inte var någon brådska med orden. De visste båda två vad som skulle sägas , men frågan var bara hur? - Berätta fritt och i den takt du vill , sa Calle lugnt , och hällde upp påtår. Okey , sa Eva , och nu kände hon sig helt lugn.
- Ibland är verkligheten rolig , sa hon och liksom smakade på varje ord. - Så känns det oftast på
jobbet , fortsatte hon , och där har jag haft tur i oturen. När det är roligt och spännande , tycks alkonerven vara helt bortkopplad och lämnar mig helt ifred. - Innan jag träffade dig , faktiskt på den här bänken , var fyra eller fem vinpavor i veckan inget ovanligt. - Men mitt umgänge var måttligt , och förutom nån gång i månaden då man tog ett glas på nån krog med tjejkompisarna , så satt jag ensam hemma med tvapparaten och mitt trasiga självförtroende. - Vinet blev som en kamrat , och soffan blev vår mötesplats. - Jag hade inga barn , och mitt enda ansvar blev att vara trogen mot jobbet , vilket jag också var. - Aldrig några sjukdagar , och behövde någon plötsligt ledigt , så ställde jag alltid upp. - Slutligen när min självömkan blev för påtaglig , tog jag för vana att ta ur batteriet på mobilen om jag skulle bli för full. Eva satt tyst en stund och smuttade på sitt kaffe , och verkade fundera på fortsättningen. - När jag träffade dig , käre Calle , kändes det som en fallskärm som utvecklas i sista sekunden. - Man faller mot en stenhård asfalt , och i sista sekunden står Mister Superman och tar emot mig. - Jag trodde jag var botad från alla verklighetsflykter , ända fram tills igår eftermiddag. Calle sa ingenting , utan kramade henne hårt och kysste henne mjukt på underläppen. Fortsättning följer...