Statsminister Svensson var ingen politisk brojler. Han hade växt upp i en familj där båda föräldrarna arbetade , och han hade fått sin beskärda del av dagis och förskolor.
Det var i grundskolans åttonde klass som han hade fått sin första kontakt med organiserade åsikter.i något som kallades elevrådet. Och det skulle visa sig att det var elevrådets oduglighet som hade fått unge Sven att framstå som den stjärna han inte ville vara. Allt som Sven Svensson hade gjort var att erinra båda parter om varför de faktiskt satt där. - Orsaken till att vi sitter här , är att undervisningen ska ske så effektivt och trevligt som möjligt , hade Sven sagt , och fått ett mumlande medhåll från alla.
- Vi ska lösa problem , och inte skapa dom , var också ett av hans mantra. - Personer , här undvek Sven att säga elever eller lärare , som inte kan finna arbetsro här på skolan , bör inom överskådlig tid
söka sig till andra möjligheter. Och för att göra en kort historia ännu kortare , dröjde det inte länge förrän Sven var ensam förhandlare. Dels med några av lärarna och Rektor , och ibland någon facklig lärarrepresentant som vill ta del av vissa frågor av större art. Att Sven hade löst dessa tämligen enkla problem under åttonde och nionde klass , hade inte påverkat honom nämnvärt. En som däremot var påverkad , var skolans Rektor som tyckte sig se något särskilt i unge Sven. - Jag kan fixa en plats på Socialdemokraternas sommarläger , hade han sagt , och berättat om nåt ställe ute vid kusten.
Sven hade artigt lyssnat , men sagt att han skulle stå i en glasskiosk hela sommaren och sen fortsätta på gymnasiet. Vad Rektor och Sven inte hade en aning om , var att glasskiosken skulle bli livsavgörande för unge Svens fortsatta liv. - Till hösten börjar jag på Stadens gymnasium , hade Sven upplyst sina föräldrar , och nu ska jag som ni vet tjäna ihop lite fickpengar i glasskiosken vid havsbadet här i Staden. Och eftersom hans mamma och pappa var vänliga och förstående personer , hade de önskat honom lycka till och inte ytterligare lagt sig i. Att sälja glass är ett tämligen enahanda jobb , och därför blev Julia desto intressantare. Julia var den flickan som två dagar i veckan hämtade några fryslådor med glass och lite annat djupfryst i Svens frysföråd. Julia kom alltid med en ganska stor båt som hon själv franförde med stor elegans. Hon hade kopparrött hår och fräknar , och var dessutom alltid glad. Sven hittade på allt möjligt för att få henne att stanna en stund extra , viket hon till hans stora förvåning också gjorde. Julia hade lätt att prata , och det gjorde hon också. Hon pratade om att livet var både lek och allvar , och även sin lust att kunna påverka andra människor att ta reda på mer om sina liv , och även bry sig om andras.
- Tja , hade Sven sagt , och erinrat henne om vårt öppna samhälle och de fria valen.
Då hade hon givit honom ett brett fräknigt leende och plötsligt sagt : Jag tycker om dig , Sven , och
försvunnit sin väg med sina lådor. Den förmiddagen hade en ny känsla presenterat sig för Sven som han aldrig varit med om förut. Han tycktes ha svårt att andas , och han gav tillbaka fel växel flera gånger. - Säg inte att jag ska bli sjuk , oroade han sig , och snodde en glass av sig själv för att kyla ner sig en aning. Nästa gång Julia dök upp blev det knappast bättre när hon smög in i hans famn och kramade honom länge och hårt. Sven rodnade ända från hårfästet och nerpå halsen , och när han såg ut genom glasskioskens fönster , så stod en kö av kunder och applåderade glatt.
Detta hade blivt böjan till ett fantastiskt förhållande , där Julia hade siktat på Riksdagshuset , och Sven hade på något underligt sätt dragits med. - Älskling , kan du hjälpa mig med ett utlåtande till det här lagförslaget , kunde hon säga , och Sven hade som vanligt sagt , ja.älskling.
Vid ett tillfälle hade Sven suttit med , när Julia och hennes partivänner diskuterade en besvärlig fråga.
När man tog en paus och hämtade andan för ett ögonblick , blev Sven varse sina stunder av klarsynthet från grundskolan. Sedan berättade han som om han hade läst innantill ur nån bok , precis hur problemet skulle lösas på bästa sätt. Sedan kunde det bara gå på ett sätt.
Sven Svensson befann sig plötsligt insyltad upp till öronen i en politisk gegga som han antogs reda ut , och sen gick det som det gick. Han gifte sig med Julia och partiet , dels för att han var kär i Julia , och partiet fick han på något sätt på köpet. Strax efter sin trettioårsdag hade han blivit Statsminister av bara farten.
Fortsättning följer...