Adams sista uttalande , träffade Mia som en örfil. - Vaddå äger din kropp , stammade hon nästan , och betraktade honom närmare. Hans hår var mörkt , med ett lätt anslag av koppar Ansiktet hade fått en klassisk grekisk skulptur att rodna avundsjukt. Resten av kroppen var smal , eller snudd på mager. - Min agentur vill att jag bär deras kläder , och fotograferar mig därför i olika miljöer , för att kunna ha mig i deras reklam , sa Adam med ett ansträngt leende. - Är du fotomodell , nästan viskade Mia , och fick en klump i halsen. Plötsligt hördes rop , och Adam reste sig prövande upp.
- Jag kommer , ropade han tillbaka , och precis när han skulle gå , tog han upp en lapp och en penna ur fickan på sina byxor. - Snälla , öh vad heter du , frågade han generat? Mia , sa Mia , och blev givetvis pionröd i ansiktet. - Jag heter Adam. - Snälla Mia , sa han nästan bedjande. - Låt mig få bjuda dig på en bit mat någonstans som ett ringa tack för din insats. - Mia rabblade sitt mobilnummer som i trance , och sen var han borta bland sanddynerna. Hon satte sig på sin filt och försökte komma fram till vad hon nyss hade varit med om. - Jag har nyss sugit av en fotomodell , tänkte hon förvirrat , eller åtminstone hans ena stortå. Sen fick hon ett närapå hysteriskt skrattanfall , och åt i rent medicinskt syfte upp båda leverpastejmackorna.///
Tre dagar senare på avdelningen "öron näsa hals", när Mia bäddade en patientsäng , kom plötsligt två av hennes jobbarkompisar inrusande med andan i halsen och började babbla osammanhängande om besök borta vid avdelningskontoret. - Ni ser ju helt knäppa ut , ansåg Mia och avslutade bäddningen.
- Fast han ser ut som Gud , och har blommor med sig , och frågar dessutom efter dig ?!
Det senare sas med ett frågande tonfall som inte undgick mia. - Inte börja lipa , sa hon sig , och gick med klapprande träskor mot avdelningskontoret. Man där fanns bara avdelningssköterskan , och Mia undrade om det hela hade varit ett rått skämt. - Hej Mia , sa en bekant röst bakom henne , och där stod han med stort H !! Hela karln såg ut att vara klippt ur en modetidning , vilket faktiskt var helt sant , eftersom en pågående reklamkampanj mer eller mindre tvingade honom till att bära kläderna.
- Varsågod , sa han med ett blygt leende , och räckte fram en bukett röda rosor.
- Jag är uppriktigt ledsen att jag stör dig på jobbet , men jag kunde inte hejda mig. - Snälla Mia , låt mig få bjuda dig på en kväll med mat , dryck för bara dig och mig , kom det andlöst ur honom. - Vilken kväll passar dig , Mia? , frågade Adam , något mer behärskat och artigt. - Onsdag kväll , sa Mia andlöst , varpå han tog henne i sina armar och kramade henne hårt. Sen log han lyckligt och försvann från avdelningen.
Knappt hade han försvunnit utom synhåll , innan minst fem sjuksyrror bombarderade henne med
frågor om vem han var och hur dom hade träffats. Mia njöt av varje ögonblick , och avfärdade hela hopen med att det fick väl vänta till en annan gång , varpå hon fortsatte sitt avbrutna pass med att sätta sina rosor i en vas där de kunde ses av alla. Fortsättning följer...