- Det är han , tänkte hon en smula upphetsat , när displayen på hennes mobil visade namnet "Adam" !!
- Det är Mia , svarade hon , i stället för det "Hej älskling" , som låg längst fram på tungan.
- Hej , kära Mia , sa Adam , med en röst som snarare tycktes avslöja ett barns upphetsning , än glädjen hos en trettioårig man. Det blev tyst ett ögonblick , och hon fick intrycket av att han tog sats för att säga något viktigt. - Kan vi träffas nånstans , kanske ett cafe , eller något sådant , frågade han ivrigt.
- Jag har något viktigt att säga som kräver att vi sitter intill varandra , fortsatte han , och Mia kunde nästan se hans bedjande ansiktsuttryck. - Det går väl bra , antar jag , sa Mia med dåligt spelad nonchalans i rösten. - Cafe Kvarnen ligger vid torget mitt i stan , och vi kan väl ses där om trettio minuter. - Passar det? , frågade hon , med lite mer vänlighet i rösten. - Perfekt , sa han och de avslutade samtalet. Klädd i blåjeans och en vit blus , promenerade hon den korta sträckan till deras mötesplats , och såg noga till att vara fem minuter sen. Som hon hade räknat med , satt Adam redan på plats och reste sig artigt upp när hon kom fram till bordet. - Vad vill du ha?, frågade han och log som vore det framsidan på en modetidning. - Ett glas juice och ett sugrör , fnissade Mia , som hade noterat två servitriser som nästan började slåss om att ta deras beställning. - Då tar jag detsamma , sa Adam och vinkade till sig personalen. Under något tumultartade former kom båda servitriserna ut med varsit glas juice , och ställde båda glasen framför Adam. Mia tycktes inte existera över huvud taget. - Mia tvingade sig till ett visst allvar , och betraktade detta modelejon intresserat.
- Det jag har att säga , kräver egentligen större och mer omfattande förklaringar än så här , inledde han försiktigt , men grundfrågan kommer nu. - Kan , och framför allt vill du ta ledigt en tid och följa mig ut i världen till de platser dit jag ska åka och arbeta? Mia hällde nästa juicen i knät , men återvann kontrollen och tog en klunk. Adam tog hennes tystnad som tvekan , och fortsatte där han slutat.
- Allt som behövs är ett fungerande pass , och all ekonomi sköter jag , sa han i en enda utandning.
Och som för att undanröja samtliga tänkbara hinder , påpekade han att givetvis var hennes kostnader här hemma självklart inräknade. - Men , sa hon och stammade nästan av häpnad. - Hur ska jag kunna resa tillsammans med dig i mina gamla trasor till kläder , sa Mia , och tänkte bittert på sin garderobs futtiga innehåll. - Adam tycktes dra en lättnadens suck , och försäkrade att den saken skulle han fixa. Mia drack långsamt för att vinna tid , och tittade in i Adams bedjande ögon.
- Det vore fantastiskt , Adam , men jag måste få ledigt från jobbet först , påminde hon honom.
- Det kommer säkert att gå bra , och om du vill kan jag skriva ett brev till din chef , sa Adam bestämt.
Mia fnittrade till , och medgav att ett sådant brev skulle nog göra susen.
- Okey , Adam , sa hon och log samtidigt som hon fattade hans hand. - You got a deal !!
Fortsättning följer...