Eric stod i Protestpartiets lilla kansli , och såg frågande och samtidigt en smula uppmanande på den unge mannen bakom det av papper belamrade skrivbordet. Plötsligt ringde det nånstans under
pappershögarna , och kanslisten svarade med ett irriterat , Hallå !! Eric såg intresserat på när Joel
, som tydligen hette så enligt en liten skylt på skrivbordet , fortsatte samtalet , och slutligen la på.
Joels bleka ansikte hade först blivit rött , för att sen övergå till oroväckande blekt. - Det var partiordföranden , sa Joel , och pekade besviket och upprört på telefonen , som om hela skulden var apparatens fel. - Jaha , sa Eric med ett höjt ögonbryn. - Det var tydligen dåliga nyheter , fortsatte han hjälpsamt , när Joel verkade ha gått i baklås. - Skojar du , nästan grät han , och vred sina händer med sådan dramatik , som om självaste Ingemar Bergman stod för regin. - Det var meningen att han skulle hålla ett tal i Folkets Hus , ett ganska kort tal , eftersom det är så jäkla dyrt att hyra lokalen. - Men själva grejen var att det är mitt emellan två konkurerande talare , och den kvarten fick vi gratis. Erics snabba hjärna noterade omedelbart möjligheten , och han hörde sig själv säga: Det fixar jag , Joel !! - Ge mig bara utkastet till hans tal , så ska jag...
Nu tycktes Joel vilja försvinna rakt ner igenom golvet , men stammade knappt hörbart nåt om att det där talet hade ordföranden tagit med sig hem för att slipa på några detaljer.
- Ännu bättre , viskade Erics hjärna uppmuntrande. - Bättre språngbräda kunde du inte få , fortsatte
hans inre röst. Eric gjorde sin röst en oktav lägre och mer bestämd. - Ge mig partiboken , så ska Protestpartiet låta sin åsikter komma till tals. Eric gick ut från den lilla lokalen med ett ganska tunt häfte , som verkade vara mestadels fyllt med håglöst svammel om en högst tveksam framtid.
- Sånt skitprat , tänkte Eric , och skyndade på sina steg mot Folkets Hus. - Det var i sista sekunden , tänkte han , när han hörde spridda applåder till en talare som tydligen tackade för sig.
Han gick med bestämda steg längs med bänkraderna , och upp på estraden och fram till mikrofonen.
Känslan som grep honom där han stod och såg ut över publikhavet , var berusande.
- Det här är jag och det här är min plats , insåg han , och plötsligt stod vartenda ord som i neon inför hans ögon. Sedan talade Eric !! Hans röst var som huggen ur svensk malm , och ur hans mun kom ingen vädjan , inga ursäkter och inte ens förnedrande prat om andra politiker och deras åsikter.
Han beskrev Staden som sin plattform , varifrån han och Protestpartiet kunde göra tillvaron värdfullare tillsammans för dem alla. Eric gjorde en konstpaus på tre sekunder , och i den tystnaden hade man kunnat höra den berömda knappnålen. - Gå min väg , och ni ska få uppleva
en väg som även är er egen. - Tillsammans med Protestpartiet går ingen ensam.
Ett kompakt vacum av tystnad verkade hålla publiken i ett järngrepp , men sen bröt ovationerna ut i jubel , hurrarop och stående applåder. Erics väg ner från estraden blev dramatisk , när alla ville skaka hand och undrade samtidigt vem han var som så plötsligt hade dykt upp från ingenstans.
Eric bara log och sa lugnt: Mitt namn är Eric...!!
Fortsättning följer...